# Vår nya moraliska domstol: Arbetsförmedlingen Author: NeferNefer Fy, så hemskt. Vi bär alla på våra ryggsäckar, vissa har det värre och andra har det rätt så lätt. Men vanstyret tycker att alla arbetare ska visa framfötterna hela tiden och hålla tusen bollar i luften samtidigt och vara glad och tacksam över att ens få tillstånd att bo i vårt annars så vackra land. Så de har gett arbetsförmedlingen ett nytt uppdrag: agera moralisk domstol. Inte kul för de utbrända, sjuka, utslitna, arbetsskadade eller på annat sätt inte helt på topp dygnet runt att bli dömda av den nya moraliska domstolen. De som inte visar tillräckligt med tålamod, underkastelse och ständig aktivitet? De ska känna sig misslyckade och skämmas. Arbetsförmedlingen har blivit Arbetsförnedringen. https://www.etc.se/kommentar/arbetsfoermedlingens-nya-uppdrag-moralisk-domstol (...) Vi är i början av våren 2026, och den officiella arbetslösheten i landet ligger, enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar, kring 8-9 procent. Procentsatsen används som måttstock för ekonomisk hälsa och politisk effektivitet. Man ser siffran och tänker inte så mycket på de huvuden som måste räknas: de drygt fyra hundra tusen personer som varje dag ska stå till svars för något som i grund och botten är en samhällelig brist. Arbetsförmedlingens egentliga uppdrag är att hjälpa den arbetssökande att kartlägga och orientera sig på arbetsmarknaden, ta reda på vilka nischer som svarar mot hennes kompetenser och intressen. I teorin en förmedlande funktion. Men i praktiken uppträder myndigheten snarare som en domstol. Den arbetssökande är inte där för att orientera sig, utan för att stå till svars. Hon ska visa prov på aktivitet, redovisa sina handlingar, styrka sin vilja. Det är inte så mycket själva arbetets utförbarhet som prövas, som den arbetssökandes moraliska halt. Arbetslöshet är inte främst ett samhälleligt tillstånd, utan ett personligt tillkortakommande. (...) När jag själv kom till Arbetsförmedlingen första gången – det måste vara trettiofem år sedan – fick jag gå en kurs och lyssna på en föreläsare vars uppdrag var att ingjuta mod i den arbetslösa skaran. Man skulle inte nöja sig med vilket jobb som helst, hette det, utan begrunda och ta reda på vad man faktiskt ville göra av sitt enda liv på jorden. Det var ingen idyll. Arbetslösheten var då liksom nu oroväckande och kravet från samhället kändes i kroppen. Men något var annorlunda. I det gryende 90-talet var den arbetssökande alltjämt ett subjekt i egen rätt, vars drivkrafter betraktades som en resurs. Föreläsaren på kursen var ingen karismatisk eldsjäl, ingen John Keating; han företrädde helt enkelt en institutionell hållning. Det han sa var möjligt att säga inom ramarna för myndighetens uppdrag. Min uppgift blev att formulera ett livsprojekt, inte en aktivitetsplan. Det var tillåtet att tvivla, tveka och söka, med det egna begäret som kompass. Jag sa att jag ville skriva och fick hjälp att söka mig till Jakobsbergs folkhögskola. Det var på den tiden. Idag ger man inte mycket för att tänka, pröva, vilja, söka. Andra verb gäller, företrädesvis passiva: man ska registreras, kontrolleras, anpassas. Subjektet har blivit objekt. Den som en gång förmodades vilja något är nu något att hantera. Arbetsförmedlingen liknar inte längre en förmedling, utan en instans som övervakar och dömer – även när ingen formell dom faller. (...) Att uppmuntra rörelse, ansvar, blivande och initiativ är både nödvändigt och meningsfullt. Problemet uppstår när aktiviteten frikopplas från möjligheten till faktiskt arbete, när den blir självändamål. Då förvandlas kravet, stöd blir prövning, och hjälp misstanke. Detta sammanfaller med ett grundläggande skifte i arbetets själva ställning. Som exempelvis Roland Paulsen och andra i studier av det samtida arbetssamhället gång på gång visat råder det idag ingen egentlig brist på sysselsättning, utan på arbete som faktiskt behövs. Mycket av det arbete som utförs existerar inte för att tillfredsställa reella behov, utan för att upprätthålla bilden av ett samhälle där alla måste arbeta. Arbetslösheten är i den meningen inte i första hand ett uttryck för individens brist på vilja, disciplin eller kompetens, utan för en strukturell motsägelse: kravet på full sysselsättning i ett samhälle som inte längre behöver den arbetskraft som står till dess förfogande. Ändå är det den arbetslöse som förväntas bära denna motsägelse, i sin kropp och sitt psyke, som ett personligt misslyckande. Skulden individualiseras, strukturen osynliggörs. (...) Kritiken mot arbetssamhället har formulerats övertygande och många gånger, i forskning och offentlig debatt. Det anmärkningsvärda är hur lite denna kunskap tycks påverka praktiken. Systemet fungerar som om det inte visste – eller som om det visste, men inte brydde sig. Eller kort sagt: systemet fungerar som det ska. Det tycks uppstå något här som liknar ett påtvingat martyrskap. Den arbetslöse ska visa oändligt tålamod, en snudd på zenbuddistisk uthållighet, botfärdighet och underkastelse; redovisa sin ansträngning, sina försök, sina nederlag. Inte för att arbete faktiskt väntar, utan för att systemet kräver offer i kött och blod. Aktiviteten blir viktigare än resultatet. Ansökan viktigare än anställningen. Processen viktigare än utfallet. Arbetsförmedlingens ritualer – möten, rapporter, aktivitetsloggar – producerar sällan arbete, men däremot lydnad: individer som övervakar sig själva, lär sig att misstänkliggöra och patologisera sina tillkortakommanden och skämmas över sin otillräcklighet. Det internaliserade överjaget fungerar som myndighetens exekutionsbetjänt. Samma anpassningsideologi som på fängelserna. Ta reda på vad du vill, kan man säga till en arbetssökande 22-åring idag. Och det låter som en anakronism. Hur ska han kunna använda sig av det rådet? Drivkraft är idag något djupt problematiskt, en avvikelse som i mesta möjliga mån bör administreras bort. Begäret tolereras bara i den mån det redan sammanfaller med arbetsmarknadens låtsasbehov. Om man tillåts drömma, är det om anställningsbarhet, till vilket pris som helst. Begär ska man inte ha; det som en gång betraktades som en resurs är numera en riskfaktor. Men man ska kunna uppvisa ett begär: skylta med motivation, flexibilitet och passion. Och här kommer nästa vers i kråksången: som handlar om den anställde – den som äntligen belönas för sina förespeglade motiv och fått träda in i den samhälleliga gemenskapen, bara för att upptäcka hur tömd den är på mening. Jag vet inte om systemet var människovänligare för trettiofem år sedan. Men Arbetsförmedlingen liknade åtminstone en förmedling: en plats där individen tilläts tala, tveka, tänka och söka. Idag liknar den mer en domstol, inför vilken den arbetslöse måste rättfärdiga sin plats i ett samhälle som inte längre vet varför det arbetar. Joakim Forsberg, författare och lektor vid Lunds universitet. ## Comment 1 Author: NeferNefer Jag var arbetslös tidvis under 90-talet, men på den tiden fanns det i alla fall en vilja att hjälpa oss. Jag fick gå utbildningar, till exempel, och det hjälpte mig vidare. Jag kan inte tänka mig att det motiverar arbetslösa att få dem att skämmas och känna sig misslyckade. Det här är ännu ett av många steg åt fel håll från Tidölaget. ## Comment 2 Author: Carmarino Var också arbetslös på 90-talet, och då fanns det utbildningar att få. Gick en sådan och fick jobb rätt snabbt efter det. När jag sedan blev arbetslös i mitten av 2010-talet så fick jag några ströjobb, delvis på grund av kontakter och delvis - faktiskt - på grund av Arbetsförmedlingen tror jag. Eventuellt kan det ha varit LinkedIn. Minns inte. Efter de jobben var det tvärnobben överallt. Blev kallad till två intervjuer, men annars var det bara standardmailen "vi har gått vidare med annan sökare, men vi behåller dina uppgifter för framtida bruk". Trots att jag har en mångsidig utbildning och ofta var överkvalificerad för jobben jag sökte så blev det inget. Uppfattade det som att de bara kollade på åldern och sedan struntade i att läsa resten av CV:t. (Även om åldern inte var utskriven så kunde de ju se på min lista över anställningar att jag inte var 25 år längre.) Hade förvisso inget större obehag av AF. De lämnade mig ifred för det mesta, så snart de fått in mig på Rusta och matcha för ytterligare en period. När den sista perioden tog slut hade jag fyra månader kvar till pensionen, och man kan ju tycka att AF kunde dra ner lite på kraven, men icke. De beordrade mig att söka minst sex jobb i månaden - mot fem jobb tidigare. Alltså ökade de mängden trots att de visste att jag skulle gå i pension strax efter. Min egen lilla "protest" blev att jag i ansökningarna skrev "OBS! Jag kommer att gå i pension om några månader", fast det talade jag förstås inte om för AF. 😁 Har njutit av varenda dag sedan dess, och varje gång jag läser något om AF och arbetsmarknaden drar jag en lättnadens suck att jag numera slipper dem. ## Comment 3 Author: NeferNefer #2: Hahaha! Så underbart med en berättelse med lyckligt slut! Jag är så glad för din skull 😄👍🏻🌺 Jag har några år kvar till pension, och fler blir det för varje år som går på grund av flyttade pensionsåldrar. Jag har ingen koll längre på vid vilken ålder jag kan gå i pension. Någonstans mellan 68-70 tippar jag på men jag ska inte svära på det. Vi som inte är 25 längre behövs visst i arbetsmarknaden länge till, fast ingen vill anställa oss och de unga faktiskt behöver jobben. Märkligt, det där. Men jag klagar inte för egen del. Nu har jag äntligen ett jobb som är roligt och fritt. ## Comment 4 Author: Carmarino #3: Tack. 😊 Valde att harva vidare med dålig ersättning i ytterligare ett år för att inte förlora för mycket pengar när jag väl gick i pension, och det var det värt. Numera har jag ut 8.000-10.000 kronor mer i månaden än när jag var arbetslös (beroende på hur många dagar det var i månaden - februari var en pärs med bara 20 dagar). Det är så skönt att inte behöva vända på varje öre längre. 😊 ## Comment 5 Author: NeferNefer #4: Härligt, och helt välförtjänt! Bra jobbat! ## Comment 6 Author: Carmarino #5: Tack. Ibland lönar det sig att leva fattigt ett tag. 😁 ## Comment 7 Author: Herveaux #0: Urk. Jag har behövt utstå kontakt med det där skräpet förklätt till myndighet sen tidigt 2000-tal och framåt. Det enda som känns värre att stångas med är väl Försäkringskassan... Finns mycket, ehm, intressant att berätta, men ett par av guldkornen är konversationer som dessa: AF: "Sök de här jobben." Jag: "Jag kan inte utföra de jobben." (P.g.a synnedsättning) AF: "Sök jobbet eller så ryker a-kassan." Jag: "*Fine...!*" (Började varje ansökan med en rad liknande: *För att spara er tid så kan ni kasta detta direkt. Jag är tvingad att söka jobb jag inte kan ta.*) --- AF: "Du ska börja arbetsträna." Jag: "Okej, jag skulle vilja arbetsträna på det här företaget." AF: "Nej." Jag: "Jag har nu pratat med företaget och de ger grönt ljus för min praktik–" AF: "Nej." Efter mycket tjat fick jag börja arbetsträna där jag ville. AF: "Nu är din arbetsträning klar. Dags att hitta ett jobb." Jag: "Jag vill jobba här på företaget." Företaget: "Vi vill anställa Harley om det finns möjlighet till lönebidrag." AF: "Nej." Efter mycket tjat blev det en anställning med lönebidrag för ett år. Jag: "Jag vill förlänga kontraktet ett år till." Företaget: "Vi vill förlänga kontraktet ett år till." AF: "Nej." Efter mycket tjat blev lönebidraget förlängt ett år till. Jag: "Jag vill förlänga kontraktet ett år till." Företaget: "Vi vill förlänga kontraktet ett år till." AF: "Nej." Jag: "Det gick att göra förra året?" AF: "I år är det nej." --- Senaste pärlan är från 2019: AF: "Vi ska ha möte om Harleys (lönebidrags)anställning [datum], jag kommer ut till hästgården då." Gårdsägaren: "Men Harley är sjukskriven. Han är nyopererad." AF: "...och? Han måste närvara." Gårdsägaren: "Kan vi inte ta det över telefon?" AF: "Nej. Fysiskt möte." Gårdsägaren: "Men–" AF: "Bra, då ses vi då!" --- Jag är övertygad om att varje anställd på Arbetsförnedringen (perfekt titel på stället) drillas att kunna säga ordet "Nej." i femtioelva olika tonfall så de har ett för varje tänkbart scenario. Det som gör mig mest frustrerad är att det finns ett regelverk (som är i konstant förändring), men de olika cheferna har också ett visst utrymme för eget tycke, så samma beslut kan få vitt skilda utfall beroende på vems bord ärendet hamnar. En vettig AF-handläggare är som att träffa på en enhörning, det är knappt så man tror sina ögon. Den genomsnittliga AF-handläggaren är mer som en energi-vampyr vars livsuppgift är att nagelfara allt du är, gör och tänker. Oroväckande många av AF-människorna jag träffat verkar trivas med sitt arbete. *Phew!* Var inte meningen att komma in här och spotta galla, men jag och den där myndigheten har en historia, minst sagt. Morr... ## Comment 8 Author: NeferNefer Men usch och fy, Harley! Jag fattar inte hur de kan behandla människor på det där viset! De verkar helt maktgalna, typ "Jahaaaa... vill du det ... (fnissar inombords) NEJ! Absolut inte. (ser arbetssökande säcka ihop av desperation, fnissar lite mer)." Sen tårta med kollegorna för att fira ännu en knäckt arbetssökande. De tar idén från Invandrarverket (eller vad det nu heter), där de firar varje utvisad person med tårta. Jag tror inte de här myndigheterna går att rädda. De borde bara stängas och så får vi alla gemensamt komma på bättre myndigheter som faktiskt tycker om människor och vill hjälpa dem att leva sina bästa liv. Inga maktgalna psykopater får jobba där. ## Comment 9 Author: Herveaux #8: Varför är jag inte förvånad över de där tårtkalasen (😠). För att göra en lång utläggning lite kortare så har en nära vän kämpat mot F-kassan i åratal. Till slut tog hon hjälp av en pensionerad advokat som själv arbetat som jurist på F-kassan och som numera hjälper människor som hamnat i kläm hos myndigheten. Han berättade om hur handläggare förde topplistor över den som avslog flest ärenden. Ex-maken som arbetade på Läkemedelsverket hade en kollega som en period lämnade myndigheten för en tjänst som handläggare hos F-kassan. Hon grät sig till sömns efter att ha tvingats avslå sjukskrivning för en kvinna med cancer. Hon kom snart tillbaka till sin tjänst på Läkemedelsverket. Håller helt med dig, flera av de stora myndigheterna behöver jämnas med marken och byggas upp på nytt. Rötan sitter så djupt både bland personalen och i själva systemet. 😔 ## Comment 10 Author: NeferNefer Fy, så hemskt! Usch och fy! Väck med alla empatilösa psykopater från alla myndigheter! Jämna alla myndigheter med marken! Vi bygger nytt, nya system, nya myndigheter, och vi väljer personal som har hjärta, hjärna och själ - och som använder dem! Vi ska bygga upp människor, inte riva ner dem. För så här får det bara inte gå till. ## Comment 11 Author: Draken Jag är oerhörd tacksam att mina ungdomar som har NPF diagnoser inte behöver tampas med AF, utan de är inskrivna vid arbetsmarknadstorget istället. Där får de all den hjälp de behöver och lite till. Det bästa var ju helt klart när sonen försökte ta sig ur drogmissbruket, han fick diagnos ADD och Autism grad 2:1. De skickade honom på en snickarutbildning enligt hans eget önskemål. Vilket var det absolut bästa som kunde hända. Detta är nu 4 år sedan. Idag är han helt ren och har ordnad ekonomi, lägenhet , körkort och bil. Han jobbar kvar på företaget och hans lärlingstid tar slut nu i Juni, efter det har han jobb på företaget om han vill 🙂 ## Comment 12 Author: NeferNefer #11: Ännu en solskenshistoria! Så fint att läsa 😊 ## Comment 13 Author: Draken #12: 🙂