Annons:
Etiketterbarnskolverksamhet
Läst 965 ggr
Magi-cat
6/10/16, 8:17 AM

Socialt lönsamt att ha en diagnos?

Martin Ingvar ryter till om den svenska skolan som är världens dyraste men inte världens bästa, vilket den förstås borde vara…

"– Den vanliga skolan borde vara bättre. Många lärare behöver stärka sin kompetens kring läs- och skrivinlärning. Det beror delvis på att vi har ett bekymmer med lärarutbildningen. Men också för att många elever inte får det stöd de behöver. Användningen av diagnoser i skolan är en ny riskfaktor eftersom det i vissa fall blir en ursäkt för att sänka förväntan på elevens framgång."

Kunskaper, menar han, behöver inte drillas, de kan slås upp på Google.  Men så fortsätter han:

"Men för att kunna det måste man kunna läsa och ha grundfärdigheter i läsning, alltså avkodning, fonologisk automaticitet, ordförråd och sådana grejer. Det uppstår genom mängdexposition, det vill säga genom att läsa mycket efter att man fått en bra start."

Skolan har ett utjämningsuppdrag, säger Martin Ingvar vidare. Den ska få alla med på tåget, oavsett hembakgrund eller kognitiv förmåga. Där ska skolan kompensera.

Och så: "Martin Ingvar menar att det idag riskerar att bli socialt lönsamt att ha en diagnos. Bristen på standardisering av diagnostiken inom framförallt dyslexi ger en stor risk för godtycke."

http://www.specialnest.se/skola/svenska-skolan-borde-vara-battre#.V1k0mwMUfG0.twitter

Vad säger ni om hans teser? Är diagnoser något som kan sänka eleven istället för att hjälpa?

Här tänker jag lite på Djursholmsexemplet där föräldrarna köpte diagnoser till sina barn för att de skulle få extra hjälp i skolan. Så, igen, det gynnar vissa som redan har det gott förspänt och kanske missgynnar andra.

Något som alltid återkommer i debattinlägg är hur viktiga lärarna är, och de är verkligen helt avgörande. Men hur kommer vi dithän att de får den rätta kompetensen och kan fullfölja skolans utjämningsuppdrag?


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Annons:
Loris M
6/10/16, 8:44 AM
#1

En väldigt viktig, men otroligt svår och komplex fråga. En diagnos kan vara räddning för några och undergång för andra. Mycket beror på hur det specialpedagogiska stödet organiseras i skolan, hur resurserna används och fördelas, vilken kometens lärarna har. Han nämner det kompensatoriska uppdraget som skolan har och där alla barn ska ha samma möjligheter att uppnå samma mål oavsett vad de har för förutsättningar eller socioekonomisk bakgrund. Vilket är bra, så klart, men det ställe även krav. Krav på lärare som inte heller är samma lärare som för ett par decennier tillbaka i tiden. Allt fler lärarstudenter har arbetarbakgrund, har själva diverse diagnoser som dyslexi, dyskalkyli m.fl. Samtidigt upplever de att utbildningen inte ger de redskap för att hantera vardagen och framförallt upplever de att de har för lite kunskaper om i synnerhet neuropsykiatriska diagnoser. Ingen bra kombination.

Han skriver också så här:

"Problemet är att det nu, delvis mot lagen, på sina ställen krävs en diagnos för att få extra stöd. Då blir det vettigt för föräldrar att skaffa diagnos på sitt barn – för då får man extra hjälp. Men om den hjälpen man får är dålig så hamnar man plötsligt i att en diagnos blir ytterligare en ursäkt för skolan att inte klara av sitt utjämningsuppdrag."

Det här är det stora problemet. Det finns mycket forskning som visar att föräldrar många gånger övertalas till att gå med på en utredning. Det ska inte behövas en diagnos för att en elev ska få stöd, men i praktiken är det oftast så det fungerar. Skolan kan vara ivrig att ställa diagnos för att få resurser och indirekt avsäga sig ansvaret. För elevens del kan en diagnos innebära utanförskap och att hen inte får stöd, paradoxalt nog. När man ställer en diagnos och "vet var problemet är" blir det lätt att man som lärare fokuserar på det och missar annat. Även om en person har en diagnos så beror sällan alla problem hen möter i vardagen och i skolan bara på det. 

Tack Magi-cat för ett intressant inlägg som tål att diskuteras. 🌺

Magi-cat
6/10/16, 8:51 AM
#2

#1 Tack! Du beskriver väl den invecklade paradoxen i det här nystanet med diagnos-resurser-stöd-utanförskap - och ursäkt.

Allt fler lärarstudenter har arbetarbakgrund, har själva diverse diagnoser som dyslexi, dyskalkyli m.fl. Samtidigt upplever de att utbildningen inte ger de redskap för att hantera vardagen och framförallt upplever de att de har för lite kunskaper om i synnerhet neuropsykiatriska diagnoser. Ingen bra kombination.

Det gör mig fundersam. Inte arbetarbakgrund 🙂, men resten.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Loris M
6/11/16, 11:37 AM
#3

#2 Det jag menar där är att lärare förväntas skapa gynnsamma lärmiljöer för alla elever oavsett förutsättningar, vilket inte är helt lätt och kräver stor yrkesskicklighet och kunskaper. Allt fler med arbetarbakgrund (jag har själv en sådan bakgrund) läser vidare på universitet, vilket är glädjande så klart. Dock utgår man inom universitetsvärlden ifrån att studenterna ska ha de grundläggande kunskaper när de kommer in, som grunder i vetenskapligt skrivande, referenshantering, källkritik …. men många har inte det. Vilket gör att de kan få det kämpigt på utbildningen. 

Det är också så att det finns studenter som har olika diagnoser som gör det svårt för dem att bedriva sina studier. De behöver mycket stöd och hjälp (vilket de har rätt till). Det kan handla om att de inte kan skriva korrekt, uppfatta instruktioner och behöver ha en muntlig förklaring. De har rätt till en mentor, rätt till att träffa varje kursansvarig och få informationen (om kursen, examinationer m.m.) muntligt, rätt till anpassad undervisning med muntliga tentamen istället för skriftliga, de har rätt till att någon hjälper de att strukturerar upp vardagen och studier, förklara, vägleda och mycket mer. Det har hänt att jag läst arbeten som var inte bara fulla av grammatiska fel utan även till stora delar fullständigt obegripliga. Det är egentligen innehållet i relation till kriterier jag ska bedöma men ibland har jag aldrig kommit så långt, utan varit tvungen att underkänt texter p.g.a.  obegriplighet. 

Den frågan som jag ibland ställer mig (fast jag verkligen försöker att låta bli) är hur dessa studenter ska klara av att utöva sitt yrke när de så småningom börjar jobba. Stödet försvinner och det är ingen som kan vägleda dem, utan det är de som förväntas vägleda elever. Det gör mig bekymrad ibland.

Magi-cat
6/11/16, 11:52 AM
#4

#3 Den frågan som jag ibland ställer mig (fast jag verkligen försöker att låta bli) är hur dessa studenter ska klara av att utöva sitt yrke när de så småningom börjar jobba. Stödet försvinner och det är ingen som kan vägleda dem, utan det är de som förväntas vägleda elever. Det gör mig bekymrad ibland. 

Det är lite det jag undrar också. 
Verkligheten "där ute" är inte precis anpassad, förlåtande och full av stöd för den som inte presterar på topp.


"Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den."
💓 Sajtvärd på Fenomen, Hjärnan, Kulturtant, Oförklarade fenomen

Upp till toppen
Annons: