Äldre människor är bara en siffra på en ålder och det är helt sjukt att deras kunskaper och erfarenheter inte tas bättre och att de i många fall efter pensioneringen går tvärt hem från ett ansvarsfullt arbete till att förväntas vara nöjda med att spela boule och sjunga allsång.
Hur kul kan det vara?

Inget kul alls, föreställer jag mig. Men finns det inte möjlighet att vara klassmorfar (finns det klassmormor också? Det borde finnas men jag har bara hört om klassmorfar) och liknande. Olika organisationer som Rädda Barnen och Röda korset behöver säkert också fler frivilliga, ifall det lockar någon. Nu har jag inte läst boken, så jag vet ju inte hur tankegångarna går där men det här var i alla fall mina spontana tankar, baserat på vad jag skulle kunna tänka mig när jag själv går i pension. Mina friska äldre släktingar ägnar mycket tid åt barn och barnbarn samt studier och resor.

Det är också det där att folk inte kan tänka mer än en tanke åt gången.

Har man haft ett slitsamt skitjobb man är glad att slippa eller ett jobb som inte har intresserat en kanske man vill sluta jobba tidigare – antingen det är för att man är trött eller för att äntligen få göra något intressantare.

Men vi har och har alltid (oberoende av färg på regering och tongivande tjänstemän och opinionsbildare) haft ett samhälle där det är väldigt svårt att få igenom att folk faktiskt är olika. Idag har vi också en samhällsanda av att den som inte arbetar är lat, och den ser ut att ha kommit för att stanna länge.

Så det finns en högst verklig risk att börjar man tillåta gamla att förvärvsarbeta (vilket jag egentligen tycker är självklart att de ska få) blir det förr eller senare ett tvång.

Samtidigt som vi har den där synen på gamla som en börda som helst borde slängas nerför den mytiska ättestupan – en av de rester av cyniskt fattigsamhälle som inte heller tycks kunna gå ur.