HBTQ

Sverige gör inte mycket för transpersoner

2016-12-27 16:05 #0 av: Loris M

Många ser Sverige som ett föredöme när det gäller transpersoners rättigheter. Men det stämmer inte riktigt menar skribenten nedan. Sverige ligger på plats tolv i Europa när det gäller transrättigheter.

"Transpersoners rättigheter och plats i samhället har äntligen börjat få mer utrymme i den politiska debatten. Tvångssterilisering är borta. Skadestånd finns som ett vagt löfte och sjukvården börjar sakta men säkert anpassa sig och transpersoner får mer och mer plats i media. Men framgångarna är för få och sker för långsamt. 

Många skäms för att homosexuallitet sågs som en sjukdom fram till 1979. Men än idag är ”transsexualism” och ”könsidentitetsstörning” psykiska diagnoser. Diagnoser som många tvingas söka för att få tillgång till juridiska ändringar kring kön eller behandling för könsdysfori, såsom hormonbehandlingar. Väntetiderna för denna vård är bland de längsta i Svensk sjukvård. Utredningarna innehåller ofta kränkande och stereotypa granskningar av sexliv, läggning, klädval och tidigare relationer"

http://www.etc.se/debatt/sverige-gor-minsta-mojliga-utsatta-transpersoner

Det som är otroligt tragiskt är att det enligt denna skribent många väljer att självmedicinera p.g.a. absurda utredningar, väntetider, dålig information m.m. Något som gör att många transpersoner mår psykiskt dåligt och mer än var tredje har övervägt eller försökt ta självmord. 

Vad tycker ni att vi i Sverige kan göra mer för transpersoner?

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2016-12-30 15:23 #1 av: [foxna]

Att vi tar vårt ansvar och ställer upp för varandra helt enkelt.kanske lättare sagt än gjort. men åtminstone respektera varandra för den man är.

 Att leva i fel kön är jättejobbigt, men att ta detta enorma kliv ut i samhället och leva som transperson kan nog inte heller vara det lättaste alla gånger. Vänner, arbetskamrater som vänder ryggen till. familjen kanske har svårt att acceptera ect.. så kanske du står där ensam.


Det är jättebra att transpersoner får komma fram i media och berätta om sina liv.och det kan nog överbrygga en hel del fördomar.
Men det behövs ett nätverk som finns där för hjälp och stöttning.för jag vet hur det känns,och jag ställer gärna upp och hjälper till.Hjärta

Anmäl
2016-12-30 15:50 #2 av: tarantass

Håller förstås med #1.


Men också inse att mänskliga rättigheter kommer före demokrati. Rättigheter som rör vad man är, som till kön eller sexuell läggning, är inget andra har någon moralisk rätt att stifta eller behålla diskriminerande lagar mot bara för att de inte gillar det och är i flertal, och omvänt är diskriminerande lagar inget man ska behöva respektera. Lika litet som det är en fråga för politiskt majoritetsbeslut vilken färg man ska ha på väggarna hemma.

Överraskar mig förresten inte att Sverige ligger så långt bak. Inte direkt enda området där det verkar som om vi för all framtid kommer att fortsätta leva högt  på en gammal självbild. Som dessutom inte stämde ens under "välfärdsstatens" år när det gällde just marginella eller undantryckta grupper.

Anmäl
2016-12-30 16:47 #3 av: Herveaux

Jag är själv transsexuell.

I slutet av oktober så tog jag det första steget och bad min läkare om en remiss för könsidentitetsutredning. Några dagar senare fick jag papper om att jag kommer bli kallad om ca 6 mån, dvs troligen i april 2017 för ett första möte.
Därefter följer (minst) ett års utredning för att få diagnosen, sen blir det ev ytterligare ett år då jag ska leva som den jag redan är. SEN kan jag få hormonbehandling och korrigerande kirurgi.
Det tar alltså minst 2,5 år innan något egentligen händer så att jag kan börja leva som den jag verkligen är. (+ väntan på att testo ska börja få effekt och väntetid för att få tid till kirurgen.)

Det är något så fruktansvärt frustrerande just nu att leva i denna byråkrati. Jämfört med en trans-kille som bor i England, han började sin transition för 5 år sedan (inom den privata sjukvården), jag minns inte hur lång väntetiden var innan han fick påbörja utredning men efter 4 månader fick han börja med hormoner. 
4 MÅNADER! Inte som här där det kommer ta mig minst 30 månader.
Jag förstår verkligen dom som tar risken att själva införskaffa och bruka testo.
Själv är jag för feg för det.

På ett sätt är det väl bra att utredningen är lång så risken för förhastade beslut minskar, men samtidigt kan vem som helst operera sig till oigenkännlighet hos en plastik-kirurg tex. utan att någon frågar speciellt mycket.

Usch, känns som att jag låter som en gnällig 3-åring, men det är väldigt frustrerande att makten ligger i andras händer om jag ska få hjälp att vara den jag är, ända ut i skinnet så att säga. Sen har vi den juridiska biten också.
Nästan skrattretande hur mycket papper, intyg och handläggning som krävs för att jags ka få byta juridiskt kön...

Än så länge har jag inte personligen fått känna på något negativt bemötande pga min könsidentitet, jag har däremot varit mobbad och utfryst för min sexuella läggning, mitt synfel...mina kläder....mina intressen...
Även på arbetsplatser har jag blivit dåligt behandlad för mitt synfel.
Om någon kommer gå på mig om min könsidentitet också...
well, bara att lägga till det till listan liksom.
Idioter kommer alltid att ha åsikter och göra vad dom kan för att göra livet surt för oss som inte passar in i deras mallar och normer.

Så, det var mitt luddiga rant, fråga gärna om det är några frågetecken. Glad

// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster, Guldhamster och Hundar
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-12-31 13:17 #4 av: [foxna]

#3 Kan bra hålla med att 2,5 års väntan är för länge. en smidigare övergång vore önskvärd.

Tack för att du delar med digGlad, och din berättelse är inte luddig alls.
Vilket stort kliv du kommer att ta. önskar dig allt välBlomma



Anmäl
2017-01-13 20:02 #5 av: [NeferNefer]

#3: Jag önskar också dig all lycka och tycker att det är skamligt att det ska ta så lång tid. LedsenHörde av en bekant att det finns de som tröttnar på att vänta, eller som rentav får avslag, och åker till Thailand för att göra transitionen där. Jag antar att det kostar en hel del, och jag vet ju inte något om hurdan vården är där (jag utgår dock från att den är god). Men eftersom det är så avgörande för folks livskvalitet tycker jag det är självklart att alla som söker ska tas på allvar och få hjälp så snart som möjligt, här i Sverige.

"All tid måste förflyta i sin egen takt. Ibland dricker man kaffe. Ibland dricker man kaffe inte." (Mikael Niemi)

Anmäl
2017-01-13 22:50 #6 av: Salish

Ja usch det är förfärligt. Jag är klar med min utredning och väntar på att få tid till endokrinologen och behöver vänta i över ett år! Dessutom känner jag att min könsidentitet inte borde vara en psykisk diagnos, det är ju bara sådan jag är? Kan också instämma om alla de okänsliga frågorna som författaren nämner.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.