Att vi tar vårt ansvar och ställer upp för varandra helt enkelt.kanske lättare sagt än gjort. men åtminstone respektera varandra för den man är.

 Att leva i fel kön är jättejobbigt, men att ta detta enorma kliv ut i samhället och leva som transperson kan nog inte heller vara det lättaste alla gånger. Vänner, arbetskamrater som vänder ryggen till. familjen kanske har svårt att acceptera ect.. så kanske du står där ensam.

Det är jättebra att transpersoner får komma fram i media och berätta om sina liv.och det kan nog överbrygga en hel del fördomar.
Men det behövs ett nätverk som finns där för hjälp och stöttning.för jag vet hur det känns,och jag ställer gärna upp och hjälper till.❤️

Håller förstås med #1.

Men också inse att mänskliga rättigheter kommer före demokrati. Rättigheter som rör vad man är, som till kön eller sexuell läggning, är inget andra har någon moralisk rätt att stifta eller behålla diskriminerande lagar mot bara för att de inte gillar det och är i flertal, och omvänt är diskriminerande lagar inget man ska behöva respektera. Lika litet som det är en fråga för politiskt majoritetsbeslut vilken färg man ska ha på väggarna hemma.

Överraskar mig förresten inte att Sverige ligger så långt bak. Inte direkt enda området där det verkar som om vi för all framtid kommer att fortsätta leva högt  på en gammal självbild. Som dessutom inte stämde ens under "välfärdsstatens" år när det gällde just marginella eller undantryckta grupper.

Jag är själv transsexuell.

I slutet av oktober så tog jag det första steget och bad min läkare om en remiss för könsidentitetsutredning. Några dagar senare fick jag papper om att jag kommer bli kallad om ca 6 mån, dvs troligen i april 2017 för ett första möte.
Därefter följer (minst) ett års utredning för att få diagnosen, sen blir det ev ytterligare ett år då jag ska leva som den jag redan är. SEN kan jag få hormonbehandling och korrigerande kirurgi.
Det tar alltså minst 2,5 år innan något egentligen händer så att jag kan börja leva som den jag verkligen är. (+ väntan på att testo ska börja få effekt och väntetid för att få tid till kirurgen.)

Det är något så fruktansvärt frustrerande just nu att leva i denna byråkrati. Jämfört med en trans-kille som bor i England, han började sin transition för 5 år sedan (inom den privata sjukvården), jag minns inte hur lång väntetiden var innan han fick påbörja utredning men efter 4 månader fick han börja med hormoner. 
4 MÅNADER! Inte som här där det kommer ta mig minst 30 månader.
Jag förstår verkligen dom som tar risken att själva införskaffa och bruka testo.
Själv är jag för feg för det.

På ett sätt är det väl bra att utredningen är lång så risken för förhastade beslut minskar, men samtidigt kan vem som helst operera sig till oigenkännlighet hos en plastik-kirurg tex. utan att någon frågar speciellt mycket.

Usch, känns som att jag låter som en gnällig 3-åring, men det är väldigt frustrerande att makten ligger i andras händer om jag ska få hjälp att vara den jag är, ända ut i skinnet så att säga. Sen har vi den juridiska biten också.
Nästan skrattretande hur mycket papper, intyg och handläggning som krävs för att jags ka få byta juridiskt kön…

Än så länge har jag inte personligen fått känna på något negativt bemötande pga min könsidentitet, jag har däremot varit mobbad och utfryst för min sexuella läggning, mitt synfel…mina kläder….mina intressen…
Även på arbetsplatser har jag blivit dåligt behandlad för mitt synfel.
Om någon kommer gå på mig om min könsidentitet också…
well, bara att lägga till det till listan liksom.
Idioter kommer alltid att ha åsikter och göra vad dom kan för att göra livet surt för oss som inte passar in i deras mallar och normer.

Så, det var mitt luddiga rant, fråga gärna om det är några frågetecken. 🙂

#3 Kan bra hålla med att 2,5 års väntan är för länge. en smidigare övergång vore önskvärd.

Tack för att du delar med dig🙂, och din berättelse är inte luddig alls.
Vilket stort kliv du kommer att ta. önskar dig allt väl🌺

#3: Jag önskar också dig all lycka och tycker att det är skamligt att det ska ta så lång tid. 😕Hörde av en bekant att det finns de som tröttnar på att vänta, eller som rentav får avslag, och åker till Thailand för att göra transitionen där. Jag antar att det kostar en hel del, och jag vet ju inte något om hurdan vården är där (jag utgår dock från att den är god). Men eftersom det är så avgörande för folks livskvalitet tycker jag det är självklart att alla som söker ska tas på allvar och få hjälp så snart som möjligt, här i Sverige.

Ja usch det är förfärligt. Jag är klar med min utredning och väntar på att få tid till endokrinologen och behöver vänta i över ett år! Dessutom känner jag att min könsidentitet inte borde vara en psykisk diagnos, det är ju bara sådan jag är? Kan också instämma om alla de okänsliga frågorna som författaren nämner.

Jag är också transexuell och jag är sjukt irriterad och ledsen över att det ska ta sån hemsk lång tid att få tider, till och med innan utredningen ens officiellt har börjat.

När jag kände att jag ville starta transutredning så fick jag en tid på ungdomsmottagningen, sen en tid på sjukhuset, den tiden fick jag vänta 2 månader på. Sen fick jag vänta ytterligare 3 månader för nästa möte där remissen skulle skickas till Uppsala. Sen fick jag vänta 3 veckor på att brevet om att jag skulle få en tid inom 6 månader. När 6 månader hade gått fick jag en tid  i oktober 2016. Nu ska jag ha mitt andra möte den 19 januari, och jag hoppas verkligen att det inte ska ta allt för lång tid nu när utredningen är igång.

Jag förstår varför man drar ut lite på utredningen, dom vill att man ska hinna fundera och smälta det som händer under tidens gång, men någonstans får det vara nog, tar det för lång tid finns det ju risk att det har negativ effekt istället. Att gå runt och vänta, att man en månad efter senaste mötet springer till brevlådan varje dag för att kolla om man har fått en ny tid är tröttsamt och jag önskar att jag inte gjorde det, men jag kan inte hjälpa det.

Den förklaringen som jag fick över att det tog så lång tid för mig att få tid var "Vi har haft många krisfall, ett personalbyte som gjorde att ditt papper försvann lite en tid, dessutom  verkar du så säker på din sak."

Ni kan ju tänka er hur förbannad jag var när jag hörde den sista delen. Säker på min sak, då är det väl lika bra att bara skicka en remiss direkt istället för att boka in ännu en tid där personen läste utantill från ett papper från tidigare möte och man fick säga om det fortfarande stämde eller inte, för att sedan spendera 5 minuter för att skriva ihop remissen. 

Jaja nu ska jag sluta med min "rant". Nästa vecka är det dags för nästa möte och jag är taggad till tusen! Dock lite surt att åka  till Uppsala från Örebro när man har tid på förmiddagen.