Det här med våldtäkter och tafsande har helt plötsligt blivit en kulturell grej. En "grej" som vi kan fördoma, förvånas och förfäras över precis som att det är ett högst ovanligt fenomen i vår kultur och vårt samhälle. Märkligt!
Läste en läsvärd debattartikel skriven Henry Ascher, docent i barnmedicin, som resonerar kring detta:
"När jag var 11 år flyttade vi från Göteborg till Linköping. Jag började i femman. På rasterna jagades tjejerna av killarna med Tommy i spetsen som tog dem på brösten. Jag blev chockad och upprörd. När jag protesterade blev jag mobbad. Under resten av mellanstadiet./.../ Nja nu är det nog inte så att man kunde förklara mellanstadiekillarnas övergrepp i Linköping med att de var muslimer eller uppväxta i utländska patriarkala miljöer. 1960-talets Linköping var så genomsvenskt att jag några år senare inte hade någon som helst konkurrens när Stadsteatern sökte en mörkhårig pojke som statist i Spelman på taket. (Jag fick jobbet!)
Men med Cwejmans förklaring begriper jag nu att övergreppen berodde på Linköpingskulturen. Det var förstås den inskränkta, primitiva och patriarkala östgötaslättskulturen som indoktrinerade Tommy och hans kompisar så det ansåg att det var okej att klämma 11-åriga flickor på deras bröst. Att staden var en gammal lärdomsstad, residensstad och stiftsstad ändrar inte det faktum att kulturen sitter djupt och i grunden är oföränderlig./.../
Cwejman skriver i sin ledare om förklaringen till tafsandet i Köln och Stockholm. Trots att händelserna utreds av polisen och mycket är minst sagt oklart så vet han. Det ligger i kulturen. Förövarna är utlänningar och han vet också vilken kulturell bakgrund de har. Och de som säger att tafsandet har begåtts av asylsökande, främst ensamkommande, har rätt.
Jag är imponerad. Trots att jag i närmare 20 år forskat, undervisat och arbetat kliniskt med ensamkommande flyktingbarn, flyktingbarn i familj och vuxna flyktingar, både asylsökande, papperslösa och med uppehållstillstånd, så måste jag ha missat något viktigt. Jag kan inte utanpå avgöra om en människa är asylsökande eller har uppehållstillstånd. Och jag kan definitivt inte avgöra om ett barn med mörkt hår är ensamkommande eller har sin familj i landet./.../
PS. När jag talar med svenskfödda kvinnor i olika åldrar har nästan alla erfarenheter av tafsande pojkar och män. Och av attityden att ”detta får man stå ut med”. Uppenbarligen en världsomspännande manlig ”kultur”."
