2017-03-01 15:20 #0 av: kamera0710

Ann Charlott Altstadt kommenterar liberalernas Birgitta Ohlssons bok.

”Ohlssons problemformuleringar är så konstlade att jag undrar över hennes egentliga ärende. Är boken en partsinlaga i liberalernas internstrider, är det en jobbansökan inför en ny karriär eller är hennes så kallade ”egofeminism” rätt och slätt just en ego-tripp?

Som liberal tycks hon tro att man kan välja att vara duktig. Så grattis till rätt gener, föräldrar och uppväxtmiljö!

Själv valde Ohlsson en mamma som hjälper henne memorera latinet då hon inte förstår grammatiken och en pappa som plockar fram Nobelpristagare ur bokhyllan. Hon valde att bo på en gata där en blivande professor hjälpte henne när hon inte fattar matten (…)”

”Jag vet inte hur många gånger Ohlsson förespråkar meritokrati som lösningen för den duktiga flickan, men hur såg hennes egna karriärval egentligen ut?

Hennes betyg var för låga för drömjobben och hon upptäcker att hon var för ung och omogen för att klara av sin masterutbildning. Då kommer räddningen i form av ett traineeprogram där hon fick praktisera på olika borgerliga ledarsidor vilket utmynnade i fast anställning redan vid 22 års ålder.

Så Ohlsson har ju inte konkurrerat på en så att säga riktig (arbetsmarknad)marknad utan gavs i stället tillträde till någon slags skyddad verkstad för marknadsförespråkare. Hennes karriär var alltså beroende av den borgerliga nanny-staten som klonar fram kadrer av ledarskribenter, debattörer och andra ideologiproducenter.

Det får mig att undra om Ohlsson ens var högpresterande, det vill säga en klassiskt ”duktig flicka”? Termen kanske bara är tomt skryt och/eller en konstruktion som underlättade för Ohlsson att sätta ihop det som från början, enligt henne själv, skulle ha blivit en roman.”

http://www.aftonbladet.se/kultur/a/2avOq/det-ar-inte-synd-om-duktiga-flickor