Invandring- och flyktingpolitik

En mormors vädjan för sitt liv

2017-08-20 15:01 #0 av: Medialuna

EN VÄDJAN FÖR MITT LIV

 

Jag heter Ano och jag är 83 år gammal och kommer från Syrien. Jag skriver för att hela min familj, alla som betyder något för mig, ska utvisas från Sverige. Trots permanenta uppehållstillstånd.

 

Vi kommer från Syrien, och min familj fick av smugglare vid flykten ett armeniskt pass/medborgarskap som dom varit ovetandes om. Detta straffas dom nu för, något som hände i en tid där man flyr från ett krig, dom har aldrig levt i Armenien. Vi är Syrier med Syriska medborgarskap.

 

Min familj består av min dotter, svärson och mina två barnbarn. Min dotter har fast arbete, och mina två barnbarn också. Mitt ena barnbarn är dessutom gift med en svensk. Att min familj har anpassat sig så mycket till Sverige tas ingen hänsyn till.

 

Jag har levt tillsammans med min familj dom senaste 16 åren i Syrien, och när jag kom till Sverige så bodde jag med hela min familj ända tills det blev för trångt för 5 personer att bo i en 2-rumslägenhet, annars hade jag aldrig flyttat till ett äldreboende, i vår kultur tar vi hand om våra gamla.

Jag kan inte leva utan dom, dom är en del av mig och ingenting annat betyder något. Dom har alltid tagit hand om mig och vi delar samma historia.

 

Jag kommer att dö då jag inte får återse min familj mer. I Syrien hade jag fortsatt leva med dom tills den dagen jag dör. Jag har inga vänner, inga andra anhöriga här.

 

När jag fick besked om utvisningen fick jag ont i bröstet. Jag ringde på personalen på äldreboendet och det tog minst en timme innan dom kom, och dom förstod inte vad jag sa men dom ringde till min familj som omedelbart kom och förstod att jag var väldigt sjuk och ringde efter ambulans. Personalen klappade min familj på axeln och sa till familjen, ”lugn, lugn, hon pratar ju”. Jag är i allra högsta grad beroende inte bara känslomässigt av min familj, dom är dom enda jag kan prata med och som förstår mitt språk, det gjorde dom inte på äldreboendet den här gången, och det hade kunnat kosta mig mitt liv. Det visade sig att jag fått en hjärtattack av detta besked, och hade det inte varit för att min familj kom och ringde efter ambulans så hade jag kanske varit död nu.

 

Hjärtläkaren har och ville intyga att hjärtattacken med allra största sannolikhet beror på hjärtesorg, medan familjeläkaren sa att ”vi skriver inte intyg längre, det är så många som mår dåligt”.

 

Min familj bor också hos mig väldigt ofta, minst en vecka i månaden för att jag är så orolig.

 

Nu skriver jag allt det här för att säga att ni inte kan ta mitt liv, och med det menar jag att jag inte kan hindra reaktionen i min kropp av att aldrig få återse dom enda som betyder något för mig och för att få fortsätta leva. En hjärtattack till klarar jag kanske inte. Jag måste också ha något mänskligt värde så länge jag lever.

 

Att utvisa min familj betyder att döda mig och den dagen som de är borta då är jag också borta. Låt mig leva mina sista år som är kvar tillsammans med min dotter, svärson och mina fina barnbarn det är allt som jag önskar innan jag dör.

 

 

Ano 

Anmäl
2017-08-21 10:56 #1 av: Sjuttan

Kära kära du.
Alldeles fasansfullt att det ska vara så i vårt land!
Tyvärr är det heller inte ovanligt!
Man blir förtvivlad.
Varm kram.

"Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting". Oscar Wilde.
Anmäl
2017-08-21 11:22 #2 av: [Vandrar med Wolf]

Sitter med tårar i ögonen när jag läser och jag finner inga vettiga ordLedsen och så här får det ju bara inte gå till kan man tycka men ändå gör det och upprepas om och om i olika fall.Man skäms över sitt land som ingen hänsyn tar till människan och det handlar bara om att följa en massa känslokalla paragrafer Ledsen

Kan bara sända er alla styrkekramar i massor för det här är så grymt och så hårt så ord räcker bara inte till KramasHjärta

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.