När jag blev sexuellt utnyttjad/ofredad...

Hela #MeToo-kampanjen har fått mig att inse att jag varit väldigt privilegierad vad gäller sexuella trakasserier och övergrepp. Visst har jag varit med om en hel del under skoltiden när killar sa nedsättande ord, kallade oss för saker o.s.v. och visst har jag råkat ut för att helt okända män visslat, tilltalat mig på ett opassande sätt, kommenterat min kropp m.m. men de har aldrig varit fysiska mot mig och rört mig på ett sätt som inte är okej.

Jag vet att många kvinnor inte haft samma tur. Jag vet också att många män verkar vara helt ovetande om att detta pågår och några blir t.o.m. upprörda över den här kampanjen och tycker att den är överdriven. Många har trott att det här med sexuella övergrepp är en kulturell grej som någon annan tagit med sin hit. Men den bubblan sprack när kvinnor började träda fram och berätta. Sexuella övergrepp förekommer i alla samhällsskift, på universitetet, i skolan, i media- och filmbranschen.... överallt. 

Många kvinnor har inte vågat prata om det tidigare eftersom det är ingen idé. Ingen lyssnar och att anmäla är helt lönlöst då det ytterst sällan leder till åtal. Men någonstans tror jag också att vi normaliserat det hela så kvinnor har lärt sig att bara bita ihop och vara tysta. 

Därför vill jag att vi i den här tråden samlar alla berättelser om sexuellt utnyttjande och ofredande. Dels för att män och unga killar ska kunna läsa och förstå hur vanligt det är och vad det gör med oss. Dels för att unga kvinnor ska förstå att de inte är ensamma och att de måste höja sina röster, protestera och inte ställa upp på att bli utnyttjade. 

En annan sak som stör mig väldigt mycket är att i många berättelser om övergrepp så är det vanligt att de som ser och finns runt omkring inte ingriper. Det kan vara en ung tjej som blir tafsad på i tunnelbanan och ingen säger något. Så otroligt fegt, oempatiskt och fel. Jag vill vädja även till er, se er omkring och reagera!

Så jag bjuder in er ödmjukast att skriva ner era egna berättelser om när ni blev sexuellt utnyttjade, kränkta, ofredade. Vill ni skriva anonymt så går det bra.  

Varit anonym tidigare, men det är dags att jag ger historien ett ansikte.

Det är snart den tredje Oktober. Jag, jag blir då ett mörkertal.Vad jag var med om preskriberas då.

3/10-07
Jag är 14. och jag vill inte gå till DBT:n, vill inte höra samma sak om och om igen.
-Kan jag följa med dig hem?
En stunds fundering och ett jakande svar.

Du bär dina inlines när vi går hem till ditt boende. Vi är tysta i trappuppgången, för egentligen får du inte ha besök innan 15:00
Det luktar inpyrd cigarettrök, och askkopen, ja den gömmer du i högtalaren.
Ordvalsen kan börja.
- Du vet att om du ska vara här så ska vi ha sex
- Jag kan inte, jag är oskuld och jag har en flickvän, ljuger jag.
- Du vet vad du måste göra.

Två klädhögar på golvet och vi befinner oss i din säng. Du ska till att penetrera när jag säger ett klart och tydligt
- Nej, jag kan inte.
Sedan fryser min kropp samtidigt som du spottar och slickar mig mellan benen. För jag är snustorr.
Du penetrerar mig, jag ligger fryst och försöker minnans texten till "En kungens man",
den som min mammam så ofta sjöng för mig när jag var liten.
Det går tid, men tiden står still. Till slut är det över. Tror jag.
- Ta mig i munnen, jag kan inte komma. På ren autopilot tar jag kuken i munnen, men mina kräkreflexer äcklar honom.
- Kläm ihop brösten runt min kuk. Jag lyder fortfarande, funderandes över texten till sången,
och i ett fryst läge som gör mig oförmögen att inte lyda.

Du kommer över mina bröst, reser dig upp och hämtar mig toalättpapper.

- Torka av dig.

Jag torkar så hårt att jag river hål i papperet och huden blir lätt rodnad.

- Du kan gå nu, du kanske hinner till din DBT.

Jag blir upplockad av behandlingsassistensen. Genast när jag satt mig i bilen säger jag till henne,
- Vi hade sex
- Vi får prata mer om det här efteråt.

Jag citerar nu från min journal "På DBT:n gråter ....."

Och jag gråter. Men tårarna tar slut och till slut är bara tomheten och skammen var.
När vi kommer tillbaka till behandlingshemmet på kvällen blir jag tillsagd and antingen ringer jag
mina föräldrar själv och berättar, eller så ringer personalen.
Jag ringer själv, nämner aldrig mitt nekande utan slätar över det med ett; "Han kom ju i alla fall inte i mig."
Det är ingen som kontaktar polisen. Man ger mig ett dagen efter piller, man kontaktar skolan.
Ser till att vi inte ska ha lektioner samtidigt.
Det blir vuxenvärldens lösning på ett problem de inte vill ha.
Jag gick aldrig någonsin till skolan igen.
Jag var 14, han var 19.

Jag blir ett mörkertal, men jag finns och det som hände mig är inte okej någonstans. Det måste finnas ett slut. Jag vet att jag inte är ensam om en händelse som den här. Jag hoppas att många av er andra vågar anmäla, det gjorde inte jag.

Bra initiativ! Jag vill tipsa om instagramkontot En Verklighet, ni behöver inte vara medlem eller följa dem för att kunna läsa. De samlar historier också.

Jag vill inte skriva för personligt men jag kan skriva några grejer. När jag var runt 13-14 år var det definitivt som värst - och det var nästan bara äldre män. Som visslade, som skrek, som sa otroligt olämpliga saker. T.ex. en sommar när jag var ganska brun, då var jag kanske 15-16 år, och hade ett linne på mig sa två gubbar i åldern 70-80 år att det vore "spännande" med "en sån där" i sovrummet. Jag minns inte exakt vad som sades men det gick ut på att jag inte såg svensk ut och jag såg DEFINITIVT inte myndig ut.

Om jag får säga något om detta, trots att jag inte är kvinna (men som dock utsatts av kvinnor på sådant sätt att det väl faller under samma kategori övergrepp), så kan jag bara säga äntligen! Jag kan också säga att min inställning måste försvaras varje dag mot just såna som refereras till här som kallar kampanjen överdriven. 

Män som inte kan tänka med rätt huvud är tyvärr ofattbart många. Jag har aldrig förstått varför det är så svårt för dem att skilja på tanke och handling, förnuft och natur. 

En dejt följde mig hem. Han försökte tvinga sig på mig. Jag sa nej flera gånger och bad honom gå. Han sa, men du är väl inte oskuld? Jag sa nej. Han sa, då gör det ju inget, och tvingade mig.

En gång när jag var yngre var det en äldre karl, säkert tjugo år äldre än jag, som satt mittemot mig på tunnelbanan och började tafsa på mina knän. Först log jag mot honom i tron att han bara råkade komma åt mig, och väntade mig en ursäkt, men han hånlog tillbaka och fortsatte tafsa. Jag sa åt honom att sluta. Han sa att jag gillade det. Det satt män bredvid. De tittade intresserat men gjorde inget för att hjälpa mig eller avbryta mannen. Runt om stod det också män som tittade lika intresserat. När karlskrället högt sa att han tänker gå av på samma station som jag och följa med mig eftersom jag ville bli våldtagen, och ingen ingrep, reste jag på mig för att byta plats. Självklart passade äcklet på att knipa tag i min bak då. Männen som satt bredvid flyttade inte på sina ben för att underlätta för mig att komma undan, och de som stod omkring försökte gå bakåt. De hade äcklade miner och glodde på mig som om det var jag som var äcklig. Det var en helt fruktansvärd upplevelse som traumatiserade mig totalt. Varför tittar männen bara på, och varför skuldbelägger de den utsatta? Jag hade tur den gången, för han följde inte efter mig sen i alla fall. Men han satt och hånskrattade åt mig när jag gick bakåt i vagnen. Jag skakade hela vägen hem av rädsla och skam. En svensk, hyfsat välklädd medelålders man var det. 

Som gift: ofta tjatsex fast jag sa tydligt att jag inte ville alla gånger. Ibland väckte han mig mitt i natten för att ha sex med mig fast jag inte ville. Tvingad till oralsex och annat som jag inte kände mig bekväm med :(  

Jag beklagar så hemskt mycket att ni fått vara med om detta, men är tacksam att ni vill dela med er av era berättelser. Tack! 

På Kvinna och Relationer dyker det iblnad upp inlägg från oftast unga osäkra  kvinnor som frågar om det de varit med om är sexuella övergrepp. Det är så sorgligt att läsa för när de beskriver det de varit med om så är det tydligt att det är övergrepp. Men de bortförklarar det med att de kanske inte var så tydliga, inte sa högt att de inte ville o.s.v. 

Källa

Från Relationer:

 Källa

På Kvinna, en hel tråd om det. 

https://kvinna.ifokus.se/discussions/59c128418e0e7452bb00136b-har-du-blivit-utsatt-for-sexuella-trakasserier?discussions-5

Kvinnor inom akademin vittnar om övergrepp och trakasserier:

"En välbetald professor brottade ner mig tio gånger innan han satte sig gränsle över mina armar och tog ett strypgrepp samtidigt som han stirrade in i mina ögon. Jag visste inte om jag skulle dö nu.

En senior professor säger på en konferens, framför flera kolleger, att den enda anledningen att jag får presentera är att jag har stora bröst.

Några studenter lämnar in en erotisk bild med mitt namn på och när jag reagerar, blir jag anklagad för att vara för känslig och rekommenderad att fundera över om jag verkligen ska fortsätta som lärare. Sedan undrar rektor hur jag klär mig när jag undervisar."

https://www.expressen.se/nyheter/2400-akademiker-i-nytt-upprop-mot-trakasserier-/

När jag var yngre arbetade jag en tid svart i en klädaffär. Ägaren ville att jag skulle prova alla affärens kläder. Jag fattade inte först att han smygtittade när jag klädde om. Han brukade också smeka mig över håret och ta på kläderna för att "kolla om de sitter bra". Jag fattade fortfarande inte. En dag kom jag dit och hade klippt håret kort. Han blev jättearg och sa att jag var ful, varför klippte jag av mitt midjelånga hår? Sen skulle jag putsa fönster och städa, inte stå i kassan, för jag var så ful. Jag sa upp mig och gick.

Jag förstår att en del vill vara anonyma för sådana här saker är svåra att berätta. Själv var jag 44 år gammal innan jag berättade min story för första gången och idag är jag snart 54 år. 

En lång histora som jag ska göra så kortfattad som möjligt. 

Jag hamnade på fosterhem när jag var 14 år gammal. Pga en alkoholiserad far och misshandel och en mor som valde bort mig. Jag vet att jag var jobbig, men jag var trött på fars supande och misshandel. Så det var mitt sätt att protestera. 

Hur som helst så satte min fosterfar redan första kvällen skräck i mig. Vi tre fosterdöttrar satt på soffan som han låg i och jag kände hur han smekte mig på ryggen och min reaktion var "tafsa inte". Han blev vansinnig och skickade oss till vårt rum där han skällde ut mig så jag blev riktigt, riktigt rädd. Han tafsar inte hette det...

När exakt det här ögonblicket hände vet jag inte men jag hade kanske hunnit fylla 15 år, eller så var jag bara 14 fortfarande. 

En kväll somnade jag i soffan när vi tittade på TV. Ingen väckte mig för att jag skulle gå och lägga mig i sängen. Min fosterfar som snarkade, sov i vardagsrummet och min fostermor sov uppe i ett sovrum med deras två biologiska döttrar. 

Jag blev väckt av att min fosterfar kladdade på mig, grovt... Jag blev riktigt chockad och vågade inte protestera och framförallt efter att han hade satt skräck i mig. Kan tala om att han hade givit mig en och annan örfil sedan första utskällningen och ibland slog han med knytnäven. Bara för skitsaker.

Nåväl, han sa åt mig att jag skulle vara tyst och att han skulle göra det skönt för mig. Jag var livrädd och vågade inte protestera, så ja, han fullbordade alltihopa. Skamsen gick jag på toaletten och sedan upp på mitt rum. Jag hade då fått eget rum efter lite förflyttningar av oss tre fosterbarn. 

Kortfattat ja, det här var inte enda gången utan han utnyttjade mig ofta, kanske varje vecka så länge jag bodde kvar på fosterhemmet. 

En gång rymde jag och försökte berätta för min assistent i min födelsekommun att han slog mig. Detta bagatelliserades så jag vågade inte säga resten, trots att aga var förbjudet på den tiden. Jag hade att välja på att åka tillbaka eller annat fosterhem och egentligen var det inget val jag hade tycker jag för jag visste vad jag hade men jag visste inte vad jag skulle få i mitt nästa fosterhem så jag åkte tillbaka och alltihopa fortsatte. 

Min man och mina barn fick aldrig veta vad jag hade varit med om, jag skämdes ju som många andra, men förstod ju så småningom att inget av detta var mitt fel. Jag var ju ett barn som blev illa behandlad och sexuellt utnyttjad av en vuxen man.  Kräk skulle jag vilja säga. 

Det tog alltså tills jag var 44 år innan jag berättade detta för första gången och det var för mig en oerhörd lättnad. Men kontentan av detta är ju att det har satt både fysiska och psykiska spår i mig. Och jo, jag har fått kompensation av regeringen men de 250 000 kr var ingenting jämfört med allt jag fick stå ut med under ca 2 ½ års tid.  Jag får leva med det här resten av mitt liv, fysiska och psykiska besvär, samt då som fattig sjukpensionär numer efter lång tids sjukskrivning, utförsäkringar osv. Även fast jag kämpat med alltihopa och försäkringskassan så var det först efter att jag fick ersättning från regeringen som försäkringskassan fick veta vad jag varit utsatt för och då gick det fort minsann att få den där sjukpensionen. Som knappt räcker hela månaden ut.... 

Det här är det värsta som har hänt mig, även om andra "mindre" saker har jag varit med om men ingenting i jämförelse med detta. 

Efter en våldtäkt anförtrodde jag mej åt en person som jag litade på mest i hela världen, en killkompis. Han sa att om jag anmäler vill han inte vara vän med mej för det är värre för en kille att bli falskt anmäld än vad det är för en flicka att bli våldtagen. Han sa att det inte var våldtäkt heller eftersom jag inte hade sår och blödde och för att jag hade tyckt att våldtäckaren var snygg innan han gjorde det.

#13 Beklagar att du varit med om det.

Helt makalöst att det finns män som någonstans i deras hjärna lyckas få det resonemanget att låta rimligt.  (killkompisens kommentarer) 

Tack alla ni som delar med er av detta. Oerhört bra att det kommer fram. Jag vet inte vad jag ska säga, det är svårt att fatta att det händer.

Jag hoppas innerligt att jag skulle ingripa om det hände i  min närhet.

När jag var 15 förlorade jag min oskuld till en man, minst dubbelt så gammal som jag och som våldtog mig.

Vi hade träffats i Kyrkan så jag trodde att han var en snäll man och jag hade just flyttat hemifrån för att börja Gymnasiet.

Han hotade med att ingen skulle tro mig om jag berättade utan att dom skulle kalla mig hora och annat. På den tiden var jag väldigt religös och hade tänkt vara oskuld tills jag gifte mig och jag var rädd att mina vänner i kyrkan skulle tycka samma sak så jag vågade inte säga något.

Han återkom flera gånger till min lilla lägenhet och våldtog mig, jag vågade inte skrika och han var minst dubbelt så stor som jag så att slå honom gav ingen effekt.

Jag vet inte hur många gånger han våldtog mig, 15-20 gånger eller mer.

Efter det blev jag skadad och jag blev ihop med en väldigt kontrollerande och aggresiv kille, han övertalade mig att anmäla. Eftersom jag då ännu inte var myndig så fick min familj veta såklart. Pappa besökte mannen som gjorde det och tyckte han var en trevlig kille, jag vet inte om pappa sa så för att han inte vågade göra något och inte ville erkänna det (han är inte världens modigaste) och min mamma, kristen som hon är, tyckte att jag skulle förlåta honom.

Såklart gick det inte vidare till åtal trots fysiska bevis att han hade haft sex med mig eftersom han påstod att vi hade varit ihop och att jag ville det.

Efter ett tag klarade jag av att göra slut med den kontrollerande killen, blev ihop med han som är min pojkvän nu och trodde att allt skulle bli bra.

Mitt X kom förbi till min nya lägenhet efter ett tag och ville "prata" dvs han försökte tjata sig till bland annat sex. Eftersom jag blivit skadad redan hamnade jag i ett freeze tillstånd då även han våldtog mig. Han ringde polisen efter men såklart lades även det ner.

Mix X åkte däremot dit för mordhot vid ett tidigare tillfälle vilket gjorde att jag kunde ta ut besöksförbud. Han gör fortfarande försök att vara "vän" med mig då och då men det tar längre och längre tid mellan gångerna

Efter detta har det faktiskt inte hänt något riktigt allvarligt, förmodligen delvis för att jag dragit mig undan socialt liv lite.