Annons:
Etikettervårdomsorg
Läst 404 ggr
Lussan20
2018-11-05 10:20

anhörigvård

Att vårda en nära anhörig är ett mycket tungt arbete.

Det är oftast kvinnor som vårdar gamla och sjuka föräldrar även i livets slutskede.

Nu börjar mina vänner bli vårdare till sina sjuka män. De har vårdat sina barn , gamla föräldrar och nu sina makar. Viss hjälp får dom , men alla dygnets timmar och brist på egen sömn, att få vila , äta i lugn och ro kan bli helt övermäktigt. Svårt att se hur de går på knäna.

De ska vara starka inför sina barn och inte kräva för mycket av samhället.

Jag vårdade mina föräldrar deras sista tid med några korta besök av hemtjänst. Det blev ofta mer arbete då de inte gjorde det som behövdes.

Mamma fick ligga i sin avföring och man lade bara nya underlägg uppe på de gamla, vilket resulterade i sår. Ja så fick vi anmäla det till vård och omsorg.

Tungt och svårt alltsammans.

Mina vänners makar är stora män, väninnorna små och klena .

Förvirring, ångest och rädsla följer i spåren.

Att bli gammal och hjälplös är ingen skön tanke. Jag gråter med mina fina vänner som inte hittar den hjälp de skulle behöva. Om de inte orkar finns tankar om svek, så de kämpar på trots brist på ork.

Men det är de som är de svikna. Det inte 4  yngre personer orkar ska en gammal orka, -vården av anhörig-.

All vård måste planeras om  från början och fås att fungera. De gamlas hygien, kläder, tand och fotvård. Det syns i inslag om äldrevård hur illa det sköts.

Mvh/WL🌺

Annons:
tlover
2018-11-05 10:51
#1

Jag säger inte att det är normen men de enda jag känt som varit anhörigsvårdare el funderat på det har varit män.

Som sagt det är säkert inte normen men kanske ett tecken på förändring? Alla dessa män har däremot haft det riktigt svårt också, inte fysiskt då utan psykiskt.

l'm back

Lussan20
2018-11-05 11:19
#2

Klart det finns män som vårdar. 

Men den gamla stammen av män de som närmar sig 80 idag, har inte vårdat barn och föräldrar i regel. Men visst finns de helt klart!

Men män är ofta lite äldre än kvinnan samt att de dör tidigare.

Dessutom så är kvinnor mer omhändertagande och har mediciner och sjukdomar i minnet. Min gubbe håller inte isär blodförtunnande och blodtrycket. Vilket kan vara katastrofalt.

Men anhörigvård är tungt, att vara 75 år , inte få sova, ha folk springande i tid och otid, barn som ska månas om. Egen hälsa och klenhet är för mycket för alla.

Ofta med svår fysisk sjukdom följer psykiska besvär av nattflykt, ångest, oro och annat. Det har man inte utbildning på i regel…Mvh/WL🌺

wildfire
2018-11-05 17:15
#3

Jag är inne i det här just nu med två gamla föräldrar och det är absolut inte lätt tvärtom jag går på knäna och blir så bitter själv och det är nåt som absolut inte är likt mig alls tvärtom jag är en positiv person men det tar verkligen på mig att sköta om två hushåll samt två föräldrar som numer inte tar sig ut som dom ska.

Jag vill anlita folk som kan komma hit och sköta om saker så som städning,få hem mat med mera  men det är tvärnej till all hjälp så jag får dra lasset helt själv.

Jag gör det så gärna men jag är ensamstående och har inga syskon,båda föräldrarna är så pass i åren så dom inte kan ta sig ut,orkar inte laga mat som förr mer än nåt litet så jag får ta hela alltihopa för dom ska ha mat och dom ska absolut inte på något vis bli undernärda eller lida.Det är en tidsfråga så kan dom inte bo kvar och den dagen får dom mer hjälp när dom hamnar på hem men ännu är vi inte riktigt där men det är mer än ett heltidsjobb för mig att orka med både dom och mitt eget liv.

Det här med anhörigvård är inte enkelt för den kommer i flera former så som hjälp utifrån eller som hos oss där den hjälpen vägras för dom tror på fullaste allvar att allt kommer att gå över och att dom ska kunna bli som förr men det går enbart åt ett enda håll men jag vill inte och jag har inte heller rätten att släcka deras hopp om att dom ska bli som förr så jag kämpar på in i det sista för deras skull.

Dom har funnits för mig nu är det min tur att finnas för dom men jag känner att jag räcker inte till och att allt bara går åt ett håll.Jag tror inte att jag har gråtit så mycket som jag gjort den senaste tiden för nånstans säger samvetet jag vill göra mer och ändå gör jag allt och det uppskattar dom på alla plan men jag själv dömer mig att jag borde göra mer och det är en naturlig känsla vi får med föräldrar som blir gamla.

Jag är i det skedet nu att jag önskar jag kunde anmäla dom till nåt äldreboende men allt är nej nej nej så jag blir så himla låst för allt jag vill är att hjälpa och ställa upp så dom ska ha det bra.

Det här är så svåra frågor för som barn till gamla vill vi inte gå över huvudet på dom, människor som levt längre än vi,människor som har klarat sig själva i alla sina år så hur går man tillväga när man ser att det borde behövas men är ändå på gränsen ? där är jag just nu och jag känner så väl hur jag själv blir bitter och ledsen för jag vill göra rätt mot mina älskade föräldrar den tid dom har kvar i livet .

Fasen vad ont det gör, jag är så trött på mina egna tårar nu för jag känner att jag går omkull men jag har gett mig den på att jag ska klara av det här och hjälpa dom allt annat är liksom uteslutet om jag så ska gå omkull själv så ska jag fixa det här för mina föräldrar .

Hela jag känner mig som om jag skulle vilja skrika och bara få ur mig smärtan men vi bor på samma gård fast vi har varsina hushåll annars skulle det bli alldeles för tätt inpå varandra. Vi har haft många fina år här så jag vill inte ge upp men vet ni jag är uppriktigt rädd nu och ser att den enda familj jag har glider mig ur händerna.

Jag som är så positiv och glad, som så gärna delar med mig till andra om allt både andligt och världsligt kan inte göra det mer för jag måste räcka till nu för mor och far den tid som dom har kvar men jag känner jag vill bara försvinna nu för trycket är alldeles för hårt för mig och blodtrycket är skrämmande högt.

Vet inte vad jag vill med mitt inlägg men det gör verkligen ont men det känns som om dom fryser ut mig när jag vill hjälpa dom med att få hem hjälp,mat,städning mer mera där känner jag mig utfryst för det vill dom inte veta av.

Herregud vi som växte upp med våra föräldrar hur kunde vi tänka oss den här situationen som barn när vi lekte och hade så kul, när föräldrar var pigga och glada och allt var så uppåt men allt bara slutar i sorg. När vi sjöng mitt sommarlov , gud vad jag längtar  hem igen till  när allt var som förr  ❤️ Nu är jag bara smärta  en smärta jag inte vet vart göra av.

Lussan20
2018-11-05 18:28
#4

Kära du!

Jag känner igen allt! Man tar helt slut på sig. Mina föräldrar hade sparat allt då menar jag allt i 60 år. Ett stort sommarhus och en stor lägenhet, allt detta lämnade dom över till min syster och mig att tömma .

Det gick åt skogen, jag blev totalt utbränd, hade sjukt barn boende hemma, så mamma och pappa som behövde hjälp med det mesta . Vi körde dom hit och dit, handlade och de fick vård i annan stad skulle ha skjuts till allt.

Jag blev totalt utmattad kunde inte gå eller stå till slut, jag hade fått stroke, det blev fler. Hjärntrötthet och organ som inte fungerade.

Det är många år nu sedan mamma dog 6 år, jag dras med sviterna än även om jag blivit lite bättre, men en stroke gick genom ögat så synen är dålig och hjärntröttheten svår.

Men då något inte gick deras väg, då höll de ihop mot oss barn, för inget skulle kosta vi var ju gratis arbetskraft. Vi ordnade begravningar, sköter gravar. Men som du skrev vi var fostrade i den andan.

Jag hade ingen bra barndom som du, jag var förälder åt mina föräldrar, fyra egna barn. Var tog mitt liv vägen.

Nu ger jag dig ett råd som en vän till en vän. Ta inte ut dig. Om du kan ta hjälp. Det smyger sig på, orkeslösheten och sjukdomar  i spåren.

Min syster och jag är slut än efter allt. Men det blev sammanlagt 10 år. Men vi försöker fånga dagen och vissa är bra!

Trots allt så känner jag dåligt samvete då jag skriver detta om dom. Men det är ju för min kärlek var så stor.Jag saknar dom och liksom du en del somrar som var ett barndomsland trots allt.

Du skriver så bra och kanske du liksom jag känner att det är skönt att skriva av sig och dela med människor som vet hur det är.

Tänk efter vad som är helt nödvändigt att ge och då du känner att du inte orkar säg ifrån. De tror det ska bli som förr, jag vet för mina skulle minsann klara sig själva om vi inte ställde upp, men nej det gick ju inte.

Tack att du delar med dig, det var väldigt fint skildrat….Mvh/WL🌺

Novachan
2018-11-05 19:15
#5

Jag lider med er, ni är starka som kämpar er igenom detta, oavsett form eller mängd. 🌺

Även om jag tror att det är många år kvar till mina föräldrar blir så pass dåliga så tänker jag på det ibland. Eftersom jag själv har så många problem med min kropp räknar jag inte med att jag kommer kunna vara till lika mycket hjälp som min bror, men jag kan ju alltid vara moraliskt stöd och kanske kan hjälpa med vissa saker. Jag är också "diplomaten" i familjen så av den anledningen behövs jag. Men jag skulle samtidigt inte bli förvånad om jag skulle bli så pass dålig att jag går bort före mina föräldrar - jag är mer orolig för en sådan situation om min bror kan klara det själv och att båda mina föräldrar får det bra.

Jag skulle överväga att flytta ihop med en förälder (mina föräldrar är separerade) om de börjar behöva hjälp ofta. Tror inte att mina skulle vara emot det, ena vet jag skulle bara bli glad. Vem som flyttar vart kan bli knepigt men det finns nog oftast 3 lösningar: flytta till förälderns hem, föräldern flyttar till ens hem, båda flyttar till ett helt nytt hem.

Jag förstår att det måste vara tufft att gå emot sina föräldrar vilja men om det inte går att resonera med dem får man helt enkelt stå på sig och visa att nu är det barnet som bestämmer. Kan låta elakt men behöver inte vara det. De kan bli sura i början men vissa kan nog också inse fördelarna med tiden. Jag kan tänka mig att vissa föräldrar förstår om man berättar hur man själv mår över detta och kanske ett sorts erkännande om att man klarar det inte själv längre . De flesta föräldrar borde inte vilja att ens barn ska må dåligt för deras skull…

Om det är tal om lite hjälp i hemmet kanske de är mer öppna för det om man är med i början när hjälpen är i hemmet, sen kanske de är bekväma med hjälpen själva i hemmet. Man kan ju komma och hjälpa till ibland för att visa föräldrarna att man inte "lämnar dem i sticket" om ni fattar

Jag vet att det är svårt att tajma in och att man ofta inte tänker på att diskutera det innan men om man kan tror jag det är bra att försöka diskutera sådana möjliga framtider och hur man vill göra. Visst man kan inte föreställa sig hur man orka, men då kan föräldrarna bli mer beredda på att man kanske kommer att behöva flytta och att barnet kommer att ta över och bestämma efter en viss punkt

Lussan20
2018-11-05 19:53
#6

Kloka tankar!

Det är de med samvete som bryr sig. Så är det ju. Oavsett om man är sjuk eller ej. Ingen av mina föräldrar brydde sig om sina egna föräldrar och var mycket kallsinniga för deras behov. Men min mormor var som jag, hon hjälpte alla även oss barnbarn, utan henne hade man nog svält ihjäl.

Mormor var den enda tryggheten i barndomen, hon klarade sig själv, hon somnade in på en stol och behövde aldrig be om hjälp.

Jag  ville inte svika, vi fick mycket skit under åren syrran och jag. Men vi svalde det mesta. Man förstod att de inte fattade vad de gjorde mot oss.

Med den kunskapen hade jag gjort annorlunda idag det är säkert.

Om de inte förstår att man arbetar, har egna barn då även ett svårt sjukt barn, inte lyssnar utan bara kräver så kanske man måste inse att de inte har empati och insikt nog för att förstå. Men idag blir gamla övergivna i sina hem och vården är undermålig så där står man med sin tvättade hals ändå. Är man då ensambarn som Widfire så blir det ju ännu tyngre. Man har ingen att dela med då heller. men det kan vara pressande om man är äldst också och har dålig hälsa, i den vevan gick jag igenom flera operationer, men syrran var ganska frisk, så jag hade svårt att hänga med i tempot.

Kanske blir vården bättre i framtiden? När våra generationer dör ut, då man får hjälp av samhället på ett avvägt sätt som är bestämt i förväg, innan demens mm…..Ja inte visste man dett precis….Mvh/WL🌺

Annons:
Novachan
2018-11-05 23:31
#7

Det är vidrigt och skamligt hur vissa blir behandlade eller inte får någon hjälp alls.

Tror tyvärr inte att det kommer bli mycket bättre förrän tekniken hinner bli bättre och kan underlätta i vården (ex. med lyft) eller ersätta mycket av personalen (robotar)

I ett av mina föregående hem hjälpte vi våra grannar i trapphuset  vid några enstaka tillfälle; ett par där mannen inte hade full förmåga i kroppen längre och behövde en del hjälp av sin hustru. Ibland kunde hustrun inte hjälpa mannen upp från golvet när han hade ramlat så då hände det att hustrun ringde på hos oss och fråga om hjälp. De hade ingen hjälp av hemtjänst om jag minns rätt och deras barn bodde långt bort och ville inte hjälpa dem. Ibland så ringde de t.o.m. ambulansen för att få hjälp upp… jag gissar att de hade en viss motvillighet till att flytta till äldreboende eller liknande. De hade bott i samma lägenhet sedan huset byggdes (tror de sa över 70 år) vilket var väl en anledning till att de inte var så sugna på att flytta, trots att behöva gå i trapporna för att komma en våning upp - man hörde hur kämpigt det var för mannen att ta sig upp och ner för trapporna (ingen bra ljudisolering från trapphuset). Men huset behövde göra stambyte så de blev till slut tvungna att flytta iaf, vart vet jag inte då vi flyttade tidigare. Hoppas att de flytta till äldreboende eller lägenhet mer anpassad för dem (t.ex. markplan).

Mina föräldrar har haft "tur" vad gäller att hjälpa mina far- och morföräldrar. Har bara en kvarlevande - som är förvånansvärt pigg, klar och kry för sin ålder. Hon behövde mer hjälp en kort period efter operation men hon repade sig efter det, vi som trodde att nu kanske vi behöver börja hjälpa henne regelbundet… positivt förstås! Dom andra gick bort innan eller ganska snabbt från när de behövde mer hjälp i hemmet. Samt att på båda sidorna fanns många barn som kunde/kan hjälpa till; 4 respektive 5 barn, och nu en drös med vuxna barnbarn också.

Det ger en perspektiv med fördelar och nackdelar med att vara en stor familj eller släkt vs en liten, även om det bara är en generation. Det är en viss säkerhet (inte för alla men de flesta förhoppningsvis) som staten inte alltid ge…

Jag har ju bara ett syskon, men jag har mostrar och morbröder, samt deras barn, som kanske kan hjälpa mina föräldrar lite om vi inte räcker till. (Mina föräldrar är bland de äldre i syskonskaran). Så nu när jag tänker efter behöver jag nog inte oroa mig lika mycket längre 🙂

wildfire
2018-11-07 17:22
#8

Ni är fantastiska för jag får ett helt annat perspektiv för hur det är så tror vi alla att vi är helt ensamma om det här men faktum är alla ska vi gå igenom det och alla ska vi klara av det.

Ni har skrivit så fantastiskt fint genom hela tråden ❤️ Varmaste kram till er ❤️

Lussan20
2018-11-07 17:56
#9

Kram till dig Wildfire!

Tänk dig för och spara på krafterna för även om du vill ta detta ansvar kanske du kan hitta metoder som sparar lite kraft. Laga storkok gör portioner de kan värma i mikron. Låt de gamla skala potatis, tex. Det är bra att aktivera de små förmågor de har kvar. Viktigast att du håller hela sträckan. Var rädd om dig, det önskar jag…Kram från WL🌺❤️

wildfire
2018-11-08 03:54
#10

#9 Det är just där man gör så lätt fel,man gasar på för mycket utan att tänka sig för och efter att ha läst här i tråden drog jag hårt i bromsen för det skulle se ut det om jag gick omkull då har dom ingen hjälp så nu blev det tvärnit så jag orkar och håller.

Storkok kör jag med och det är alla tiders bra och sånt som skala potatis med mera det  är nåt dom själva klarar galant fortfarande.Vi är i en skarv kan man säga,inte helt över än men dom är på vippen och det där känns så konstigt att se.

Tack snälla Wonna du har så rätt och så kloka råd och ord att dela med dig av ❤️

Lussan20
2018-11-08 07:21
#11

Hoppas du fortsätter så!

Dra i bromsen, du har ett eget liv som ska levas.

Mina föräldrar ville inte betala för något, så vi hamnade min syster och jag i alla dessa måsten. De kunde bara ringa och säga nu ska pappa till sjukhuset då var det bara att kasta sig iväg. Taxi var för dyrt. Då de skulle handla passade inte alla butiker, sedan köpte de knappast något.

Men det var jag/vi som skämde bort dom. Vi kunde sagt ifrån, nej du får ta taxi, ordna färdtjänst osv. Idag skulle jag gjort på annat sätt, men man kommer i chock också då första föräldern får stroke tex. Sedan är karusellen igång.

Jag vill inte att någon ska gå över sin förmåga av krafter och ta slut på sig, det är därför alla samhällsfunktioner är framtagna, även om de fungerar dåligt. Man kan ha en övergripande kontroll, men inte bära det fulla ansvaret. Man älskar dom , ibland är det stort nog.

Mina barn bär inte alls detta ansvar för oss. De bryr sig , men tar inte ansvar för vår ålderdom. Det känns bra! Mvh/WL🌺

Upp till toppen
Annons: