Våld, övergrepp, mobbning

Sexuella övergrepp på HVB-hem

2019-03-19 20:37 #0 av: Loris M

VeckoRevyn avslöjar i en stor kartläggning att 133  unga utsatts för sexuellt våld, övergrepp eller utnyttjande under de senaste fyra åren på svenska HVB-hem. Det yngsta barnet är bara fyra år. Mörkertalet är stort och dessa siffror gäller alltså bara de som anmält. I de flesta av dessa fall han andra utomstående personer avslöjat det eller så har de utsatta berättat.

Det konstaterar även att i en tredjedel av fallen kände personalen till övergreppen men valde att inte anmäla.

"I mer än hälften av anmälningarna har övergreppen pågått under en längre period. Det har alltså inte rört sig om ett enskilt övergrepp, utan våldtäkter som under en tid har skett regelbundet. I de flesta av de fallen rör det sig om anställd personal som begått övergrepp på unga som varit placerade på HVB-hem. På ett boende för unga med självskadebeteende blev minst två tjejer utsatta för våldtäkt av psykologen på hemmet. I det fallet skedde ett 30-tal övergrepp utan att någon annan i personalen märkte något. Psykologen dömdes av hovrätten i september 2017 till fyra år och sex månaders fängelse. /.../

– Att bli utsatt för sexuella övergrepp leder ofta till stora skuld och skamkänslor, så många unga vågar inte berätta. Man är så oerhört utsatt på ett HVB-hem. Många är ju där för att det har brustit i hemmiljön och för att de saknar skyddsnät. Blir man då utsatt på behandlingshemmet finns det kanske ingen annanstans att ta vägen.

Dessutom, säger Silvia Ingolfsdottir Åkermark, är det vanligt att förövare hotar sina offer med att ingen ändå kommer tro dem. VeckoRevyns kartläggning visar att personal på HVB-hem i över 50 av de fall vi tittat på har mutat eller hotat de utsatta personerna att inte berätta om övergreppen."

Källa: VeckoRevyn

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl
2019-03-19 20:59 #1 av: Magrat

(X) TW våldtäkt

Det är snart den tredje Oktober. Jag, jag blir då ett mörkertal.Vad jag var med om preskriberas då.

3/10-07
Jag är 14. och jag vill inte gå till DBT:n, vill inte höra samma sak om och om igen.
-Kan jag följa med dig hem?
En stunds fundering och ett jakande svar.

Du bär dina inlines när vi går hem till ditt boende. Vi är tysta i trappuppgången, för egentligen får du inte ha besök innan 15:00
Det luktar inpyrd cigarettrök, och askkopen, ja den gömmer du i högtalaren.
Ordvalsen kan börja.
- Du vet att om du ska vara här så ska vi ha sex
- Jag kan inte, jag är oskuld och jag har en flickvän, ljuger jag.
- Du vet vad du måste göra.

Två klädhögar på golvet och vi befinner oss i din säng. Du ska till att penetrera när jag säger ett klart och tydligt
- Nej, jag kan inte.
Sedan fryser min kropp samtidigt som du spottar och slickar mig mellan benen. För jag är snustorr.
Du penetrerar mig, jag ligger fryst och försöker minnans texten till "En kungens man",
den som min mammam så ofta sjöng för mig när jag var liten.
Det går tid, men tiden står still. Till slut är det över. Tror jag.
- Ta mig i munnen, jag kan inte komma. På ren autopilot tar jag kuken i munnen, men mina kräkreflexer äcklar honom.
- Kläm ihop brösten runt min kuk. Jag lyder fortfarande, funderandes över texten till sången,
och i ett fryst läge som gör mig oförmögen att inte lyda.

Du kommer över mina bröst, reser dig upp och hämtar mig toalättpapper.

- Torka av dig.

Jag torkar så hårt att jag river hål i papperet och huden blir lätt rodnad.

- Du kan gå nu, du kanske hinner till din DBT.

Jag blir upplockad av behandlingsassistensen. Genast när jag satt mig i bilen säger jag till henne,
- Vi hade sex
- Vi får prata mer om det här efteråt.

Jag citerar nu från min journal "På DBT:n gråter L"

Och jag gråter. Men tårarna tar slut och till slut är bara tomheten och skammen var.
När vi kommer tillbaka till behandlingshemmet på kvällen blir jag tillsagd and antingen ringer jag
mina föräldrar själv och berättar, eller så ringer personalen.
Jag ringer själv, nämner aldrig mitt nekande utan slätar över det med ett; "Han kom ju i alla fall inte i mig."
Det är ingen som kontaktar polisen. Man ger mig ett dagen efter piller, man kontaktar skolan.
Ser till att vi inte ska ha lektioner samtidigt.
Det blir vuxenvärldens lösning på ett problem de inte vill ha.
Jag gick aldrig någonsin till skolan igen.
Jag var 14, han var 19.

Jag blir ett mörkertal, men jag finns och det som hände mig är inte okej någonstans. Det måste finnas ett slut

---------

Jag skickade texten om min våldtäkt och adderade yterliggare fel som skett. Tror inte de bryr sig ett skit, men en vacker dag kanske det ligger ett lik framför porten. Men jag kämpar mot det, med näbbar och klor. Känner en slags lättnad över att de får veta vad de har gjort mot mig, med mig. Med oss.

“Det går månader, I ren desperation försöker jag uppföra mig för att komma därifrån. Jag får en samtalskontakt, en manlig sådan. Han får senare sparken och börjar kontakta mig via sms. Vill jag ses 1 på morgonen? Klart han köper ut cigg om han får en kram. Osv. Ni gör ingenting. Ni ger honom referenser att börja arbeta på ett annat behandlingshem. Ibland undrar jag om jag inte skulle ha räddat andra om jag låg med honom, vilket var det han egentligen ville.”

Och jag ser en lösning idag, det är döden som sliter I mig, fascinerar de splittrade delarna.
Slaget I käften när ni ljög utav bara helvete för socialstyrelsen. Avsaknaden av ork att bråka med er, att få er att ta ansvar.
Ni förstörde mitt liv,
numera består det av näst intill ständiga inläggningar på LPT, allvarliga självskador och en obeskrivlig splittring som är så ångestfylld att inte ens tabletterna hjälper.

Vet ni om att jag inte kan skaffa barn på grund av vad ni gjort mot mig? Ingen läkare vågar sätta ut min medicin, med tanke på mitt mående.
Min man är min ständiga barnvakt, som lider genom sömnlösa nätter I försök att stoppa mitt självskadande.
Min största önskan I livet är att dö, och ni gjorde det här mot mig. Jag var 14 år gammal, och ni gjorde inte ett skit. Om jag dör kanske någon i alla fall uppmärksammar vad ni gjorde mot mig. Jag blev slagen hemma, men det var ni som splittrade mig."

Jag skickade det till dem, de lär inte bry sig. Men det känns som en lättnad att veta att det inte längre bara ligger på mig.

//  Leona

Anmäl
2019-03-19 21:12 #2 av: Loris M

#1 Jag finner inga ord och beklagar att de vuxna som skulle ha skyddat dig svikit dig på det mest fruktansvärda sättet. Ledsen

Kram! Blomma

Sajtvärd för Förskolan, Lika villkor och Bokcirkel

Medarbetare: Multikulturellt 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.