Texten är skriven av Irina Eriksson, fritidspedagog och jag tycker att den är så bra och talande. (Det är okej för henne att den sprids och delas.)

Texten säger mycket om hur lite politiker vet om skolan. På tal om hårdare tag, språktester och annat trams som har noll förankring i skolans vardag.

Kära politiker:
Innan ni kastar ur er en massa populärpolitiska åsikter för att bygga på ert valfläsk främst gällande skolpolitiken så vill jag att innan du börjar ens yttra ett förslag, så kliv in i ett klassrum och jobba ett tag inom svensk skola. Prata med alla barn och vårdnadshavare, och samtidigt bedriv undervisning och verksamhet i enlighet med läroplanen och skollagen. Visst låter det lite jobbigt?
I en skola och förskola så möts ALLA människor. Det här med ”hårdare tag”, vad mer konkret innebär det? När man har ca. 30st olika unga individer i ett klassrum som egentligen inte ens är anpassat för att inrymma det antalet, då blir det högljutt, oroligt och stökigt, och det blir svårt emellanåt.

I en klass på ca. 30st unga individer kan man få:

• Barn som lever med missbrukande familjemedlemmar, eller själv är fast eller på
  väg in i missbruk.
• Barn som får allt de pekar på, men det emotionella stödet lyser med sin frånvaro.
• Barn som lever på existensminimum.
• Barn som blir utsatt för olika typer av våld i hemmet.
• Barn som har psykisk ohälsa.
• Barn som är mobbade och barn som mobbas.
• Barn som har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som gör att de har utmaningar att inhämta information vid alltför oklara, jobbiga och stressade miljöer och situationer.
• Barn som kan ha olika sjukdomar eller fysiska funktionsnedsättningar som påverkar livet och undervisningen.
• Barn som har flytt ifrån krig.
• Barn som har vistats i Sverige under en mycket kort tid.
• Barn som bor på flyktingboende, stödboende, skyddat boende, ungdomsboende, HVB-hem, familjehem eller jourhem.
• Barn som har flyttat mycket.
• Barn som blir negativt påverkade av vårdnadstvister och skilsmässor.
• Barn som bara rent allmänt känner sig malplacerad.
  I ett klassrum med ca. 30st olika unga individer, och med allt de har i bagaget gällande erfarenheter och lärdomar så funkar inte ”hårdare tag”. Det ca. 30st unga individerna behöver är:
• Struktur.
• Positiva relationer med både jämnåriga och lärare.
• Lärmiljöer som gynnar såväl grupper som individer.

Det betyder att elever behöver anpassningar och stöd när kraven eller miljön är för svår, inte ”hårdare tag”. Många vårdnadshavares högsta önskan är att få se sitt barn lyckas, såväl i skolan som i övriga livet. Att få se sitt barn brytas ner och knäckas pga. politikers okunskap, det är en mardröm för många familjer.

Det här med förväntasdokument och att hotet och konsekvensen ska bli orosanmälan till socialtjänsten, LÄGG AV! Jag är nyexaminerad lärare, och jag har själv fått upprätta orosanmälan i tjänst. Du okunniga politiker, såhär ligger läget till med orosanmälan; det är ett redskap för lärare att agera när vi ser eller misstänker att barn far illa. Förstör inte vårt enda redskap till att stötta barn och familjer i ärenden som inte ligger primärt på vårt bord. Att barn och föräldrar inte ex. är positivt inställd till skolan eller inte har med sig dator till skolan, för mig är det inget skäl att upprätta en orosanmälan. Det skulle vara MAKTMISSBRUK. Att upprätta en ororsanmälan är i många fall fruktansvärt jobbigt, och mycket oro och osäkerhet kan följas på det. Både för sin egna och organisationens säkerhet, för barnets säkerhet och hur framtiden blir för barnet och familjen. Det är inget man gör på en handvändning.

Gällande språktester på tvååringar, det görs redan olika typer av språktester både inom sjukvården och inom skolan på barn. Syftet och konsekvensen är att stötta det enskilda barnet, så den ska få så goda förutsättningar att klara sig i senare livet, inte för att rasifiera, slå sönder familjekonstellationer och jaga folk.
Varför skolan har blivit så utmanande idag beror inte på att barn blivit:

• Curlade.
• Bortskämda.
• Ej disciplinerade nog, eller liknande resonemang.

Att det är kaos i dagens svenska skola beror på att vi har en politik och ett samhälle som är kaos. När segregationen börjar likna USAs läge, när tillgängligheten till vård, stöd och förebyggande insatser, bostäder, ekonomi och sysselsättning dras in, det är då vi får det fina hopkoket av kaos i svensk skola. När det ekonomiska systemet inte bygger på att främja samhällsmedborgarna, utan enbart gynna effektiviteten för så lite medel och ”effort” som möjligt. Alla som jobbar inom välfärden vet att det är i princip 1:a klassbiljett till total fiasko. Så du okunniga politiker, innan du fattar beslut, eller ens kommer med förslag som saknar hel verklighetsförankring gällande skolan; prata med barn, prata med vårdnadshavare och prata med skolpersonal. Va en period i skolan, och kanske själv vikariera ett tag. Att få se ett barn ha ex. självmordstankar, vara utåtagerande och se hen konstant misslyckas såväl i relationer med jämnåriga och vuxna, och i själva undervisningen, hur skulle du i undervisande sammanhang bemöta det? Skulle du ignorera? Skulle du hoppas på att det skulle försvinna? Skulle ”hårdare tag”, förväntasdokument och språktest lösa barnets situation? Vad tror du?