Komplex fråga med många nyanser.

Utan att förminska något i vad som sägs, men ställer ändå en annan fråga:

Vad hade Kiruna varit utan gruvan? Vilka jobb hade funnits? Hur hade orten överlevt?

#1: Orten fanns inte före gruvan, så finns ingen gruvdrift så finns inget Kiruna.
Jag tycker dock att LKAB varit väldigt kortsiktiga i sin planering. Man borde ha anat, och staten borde ha krävt, att man gjort mer djupgående undersökningar och kartläggningar av var malmen finns.
Kanske man för länge sedan skulle ha flyttat hela stan en bra bit från dagens plats.
I dagens samhälle är det ingenting att pendla 5 mil till jobbet, speciellt inte för en glesbygdsbo. Man har all möjlighet att bygga breda, raka vägar, och att köra busstransfer till och från de olika skiften skulle också vara möjligt.
Man skulle också ha flyttat flygplatsen närmare Gällivare och haft en gemensam flygplats. Nu har Gällivare väldigt dåliga och haltande förbindelser.
Lokalpolitikerna däruppe är också otroligt kortsiktiga i sin planering. De tar gladeligen emot en pengapåse av LKAB och bygger nåt storvulet som de sen kan skryta om. Ibland med katastrofala följder.
Inte att förglömma att vi har en urbefolkning som efter flera årtusendens tillvaro plötsligt fann sig "tillhöra" ett land. Eller rättare sagt tre olika länder; Norge, Sverige och Finland.
I Sverige ömmar vi mycket för alla folks rätt till sina marker och är upprörda när de fråntas land, kultur och försörjning. Men inte mycket hörs om när vi stal allt från samerna.

Sofia Jannok på FB:

"Det är väl 20 år sedan nu. Jag stod på lågfjället Duottar (Dundret) med Mats i Jiellevárri (Gällivare). Utsikten är hisnande. Man ser en elftedel av Sveriges yta. Man ser även gruvornas utbredning. Åt öst Aitiks förorenade vatten. Åt norr LKAB’s stadsdel Gropen som är precis vad det låter som- en grop i Málbmavárri (Malmberget) som slukar hela samhället.

”Det är sorgligt”, sa Mats, ”att se hela kvarter, hem och boende försvinna så här.”
”Jo..” sa jag ”men det fanns hem och boende som jämnades med marken innan gruvan. Den sorg du känner har jag känt länge.”
Mats sa att det hade han inte tänkt på.
Men han förstod.
Vi blickade ut över vår gemensamma hemstad i tyst vemod. Jag tänkte att här, i denna sorg, kan vi förenas, ortsbor och samer. Vi kan förstå varandra, hur det känns. I den omvälvande ödeläggelse som gruvan kallar ”samhällsomvandling” där människors liv väger noll mot malmen som bidrar till Sveriges välfärd, medan Mats och mina släktingar står utan fungerande samhällen,
så kan vi relatera till varandras förlust av hem och leverne, historia och framtid.

Jag gick hem och skrev låten Grieving. Kanske kan den lindra lite för den som känner sorg över vad som sker i Giron nu,
som liksom jag kände ett enormt vemod när man bevittnade kyrkflytten vars pr-jippo dolde den kolonisering som bara löper på,
som nu är i chock av LKAB’s bomb att man hejdlöst fortsätter sin utbredning,
som känner sig frustrerad över den ignorans bolaget visat samebyarna sedan de började bryta malmen,
som känner rädsla inför framtiden, där samhället i det rika malmfälten haltar, med skolor och barnomsorg som tvingas stänga, där bb och akutkirurgi lagts ner, där renskötseln går på knäna och en mångtusenårig urfolksnäring står på randen till undergång då gruvan ”inte har råd” att vidta åtgärder för att renskötseln ska kunna samexistera med gruvan.

Kanske kan musik hjälpa att andas lite genom tårarna.
Vad annat kan vi göra än att fortsätta sjunga våra sånger, kämpa för våra barn, hoppas de står sig starka genom tiden, att sår läker, att vi kan fortsätta tillhöra dessa marker, vårt gemensamma hem.