Tänkvärt (tycker jag) från Andreas Magnusson, kolumnist på Magasinet Paragraf:

"Människor som röstar höger brukar helt utan andra belägg än gissningar om att ”en majoritet av alla journalister röstar vänster” hävda att traditionell media är vänster och att tidningar därför på nyhetsplats är en propagandaapparat för socialism, PK-feminism och annat som man föraktar.
Att det råder en stor högerdominans på ledarsidor och i sociala medier råder det inget tvivel om. En majoritet av våra dags- och kvällstidningar företräder på ledarplats borgerliga värderingar. Maktbarometern visar varje år på en kraftig högerdominans på i princip alla digitala plattformar.

Men hur är det då med nyhetsrapporteringen? Det jag tror många blandar ihop med vänsterperspektiv är det maktkritiska perspektivet. Mediernas roll är att granska makten och eftersom vänsterpolitik i grunden är maktkritisk är det lätt att blanda ihop vad som är vad.

För att ta ett exempel: När medier uppmärksammar och lyfter fram kritik av Ebba Buschs uttalande om att Israel gör hela världen en tjänst så anlägger de precis det maktkritiska perspektiv de ska. När Joakim Lamotte hänger ut enskilda människor som inte delar hans verklighetsuppfattning oavsett om de har någon maktposition eller inte så är det inte journalistik. Därför ägnar seriös media mer tid åt en vice statsminister som tycks försvara folkmord än någon lokalpolitiker som har kritiserat en högerextrem dagboksskrivande med många följare på sociala medier.

Vi behöver inte en journalistik som stryker makten medhårs, som balanskvoterar sina reportage eller undviker vinklar av rädsla att framstå som ”för vänster” eller ”för höger”. Vi behöver journalistik som ifrågasätter makten och strävar mot sanningsenlighet.

Journalistiken i Sverige behöver bli mer maktkritisk, inte mindre. Oavsett alla anklagelser om att kritik av makten skulle vara en vänsterposition."

Källa