Jag håller med. Dessutom är det till största delen människor i den rikare delen av världen som har ställt till det i de fattigare länderna så nu tycker jag att vi har ett ansvar att ställa allt till rätta igen.

Jag håller inte med,vi tar inte korrekt hand om de människor som vi redan "hjälpt" det finns en massa papperslösa o folk blir utvisade ifrån höger och vänster. Vi borde ta hand om de människorna vi redan har i detta landet på ett mer korrekt vis,inte ta in fler o ge dom halvdan hjälp då de är vad de flesta får nu. Har en bekant som efter 50 år i Sverige, precis blivit utvisad…som sjukpensionär och det är inte rättvist. Samtidigt har vi en väldig massa svenska barn i systemet som inte får den hjälp som de behöver för systemet är för belastat. Hatar systemet

Sverige måste ta sitt ansvar och ta emot fler flyktingar

Ja och nej. Det korta svaret är nej. Det långa är ja, men…
Jag är absolut för att hjälpa flyktingar, problemet är dock att Sverige visat starka brister kring att klara av att ta hand om flyktingar. Det finns för få möjligheter för de som kommer till Sverige som flyktingar. De som vill bli en del av sammhället, vill utbildas för att jobba, etc. får antingen inte möjligheten, eller utvisas när de i sig har integrerat sig i vårat sammhälle. Sverige straffar allt för ofta de som lagt ner tid och energi för att bli en del av sammhället. Samtidigt erbjuds allt för många aldrig chansen.
Jag vill jätte gärna att varje land tar emot fler flyktingar MEN det förutsätter ett system som kan hantera det. Som kan ge flyktingarna ett värdigt liv där de får sysselsättning och en möjlighet att bygga upp en ny framtid. Jag ser ingen vits med att man tar emot fler flyktingar innan man bemödat sig att skapa ett system som hjälper dem att få ett rättvis chans här i livet.

Där jag bor ser man ofta flyktingar (utan biljett för den får dem naturligtvis inte stöd för) på tåg in till större städer. Städer där de kan hitta på något istället för att vara utan syssla dag in och dag ut i ett flyktingshem ute i intet.
Dessa människor får ingen chans. De sitter mer eller mindre i förvar i väntan på att någon ska fatta ett beslut om deras framtid. Får de uppehållstillstånd får de chansen att söka jobb. Även om att söka jobb hade varit enklare hade de fått språkkurs och annat i väntan på uppehållstillstånd. Jag tror de flesta av oss inte skulle ha något större hopp eller allt för mycket motivation att göra saker som bidrar till ens framtid när man sitter där och vet att ett beslut, oftast oavsett hur man uppfört sig, kan förstöra allt man försökt bygga upp.
Jag känner att det är "mindre" investeringar som man behöver göra för att både flyktingar men även hela sammhället ska tjäna på det hela i slutändan. Ge dem chansen att lära sig språket, gå en utbildning eller liknande så att de kan bli del av sammhället. Så att de kan bygga upp ett nytt liv.

Håller inte riktigt med. Att hjälpa människor på flykt ja, men för att hjälpa andra måste man kunna hjälpa sig själv också. Sverige har inte kapacitet att ta hand om fler som det är nu. Vi kan inte ens ta hand om de vi har i landet.

Vi måste försöka få bukt med de kriminella gängen och knarkhärvorna, både svenska och utländska innan vi tar på oss ännu mer.

Jag håller med Shora, som skriver så bra. Det är en lång och mycket läsvärd artikel som jag hoppas att ni vill läsa. Jag lägger bara in några stycken ur texten här nere.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/vgEv0m/rasism-flyktingar-och-atervandring-shora-esmailian-om-flyktingpolitiken

Vi ska ut. Det är inte något som regeringen sticker under stol med.

Om Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 2013 uppmanade svenskarna att öppna sina hjärtan, följt av nästa statsminister Stefan Löfven (S) som 2015 utropade att hans ”Europa bygger inga murar” är kursen helt omlagd sedan Tidöregeringen och Sverigedemokraterna kom till makten.

Numera görs allt för att vi invandrare inte ska känna oss välkomna. Genom utspel och politik som ska frånta oss våra uppehållstillstånd och medborgarskap, som ska låsa in våra barn i fängelse från så ung ålder som 13. Som ska hindra oss från att återförenas med våra familjer i vårt nya land, pekar ut oss som ”odjur” och ”gaphalsar” när vi utnyttjar våra demokratiska fri- och rättigheter, vill Tidölaget få ut oss. Så pass att de tillsatts en nationell samordnare för återvandring.

Vi ska ut.

(…)

Den solidaritet som svenskarna visade flyktingar hösten 2015 var svindlande.

Inte för att solidaritet saknas i den svenska folksjälen: minns alla engagerade SFI-lärare, minns Åselebornas skydd av familjen Sincari när de riskerade utvisning, minns alla som krävde den flyktingamnesti som kom till 2005. Minns alla de som genom åren gömt och hjälpt flyktingar, så väl skildrat i Peter Birro och Lukas Moodyssons serie ”Det nya landet”.

(…)

När svenskarna såg hur flyktingar, efter långa resor över Medelhavet och Europa, tagit sig hit i hopp om skydd och ett bättre liv var politikernas främlingsfientliga viskningar bortblåsta. Det är det vackra med solidaritetshandlingar: människor inser att vi är alla beroende av varandra och byn, staden, landet, världen blir en finare plats när banden människor emellan stärks.

Nu har Sverige förvandlats till det motsatta: ett land med den lägsta invandringen sedan 1980-talet. Med en regering som trakasserar invandrare till den grad att nazistiskt våld återigen blivit en del av vardagen. För att förstå hur det gick till behöver vi se hur svenska politiker hanterade alla de öppna hjärtan och den våg av solidaritet som sköljde över Sverige för tio år sedan.

(…)

Förvisso är det inte bara här som invandrare misstänkliggörs. Trenden pågår i stora delar av Europa, och i USA. När Donald Trump högljutt predikar i FN att Europa måste lära av USA hur man håller flyende människor borta är det en öppen dörr han slår in. EU har allt sedan hösten 2015 arbetat enligt samma riktlinjer och i juni nästa år träder den så kallade EU:s migrations- och asylpakt in och blir därmed svensk lag.

Pakten innebär att så gott som ingen flykting kan ta sin in i Europa, att gränskontrollerna hårdnar, människor som sökt sig hit hålls kvar i asylcenter vid EU:s yttre gränser, ”screenas” och utvisas snabbare. De få som mot förmodan beviljas asyl eller uppehållstillstånd får inte bestämma vilket land de ska bo i.

Pakten träder i kraft i en tid där fler människor än någonsin är på flykt: 122 miljoner människor har tvingats bort från sina hem på grund av krig, konflikt och klimatkatastrofer. En väldigt liten andel av dem har råd eller möjlighet att söka sig till den rika delen av världen.

Det är svårt att se ljusglimtar i denna fascistoida rörelse i EU och USA. Kanske är det därför varje protestyttring mot dessa krafter inger hopp – senast de kommuner som tackar nej till möte med regeringens nationella samordnare för återvandring.

(…)

Det finns ett svar bland alla kommuner som tackat nej som värmer lite extra i mitt hjärta: det från Alvesta kommun. I denna kommun bodde jag i ett och ett halvår på flyktingförläggning. SIV – Statens invandrarverk – hade placerat oss i en liten etta och mitt tioåriga jag brukade läsa de tre stora bokstäverna i tron om att en snäll tant gett oss lägenheten.

Efter att ha flyttats runt på diverse flyktingslussar från ankomsten till Sverige i januari 1990 – Ystad, Höganäs, Upplands Väsby – fick vi landa i Alvesta. Det var här jag fick gå i skolan tillsammans med andra flyktingbarn. Trots att det gått mer än tre decennier minns jag min första skoldag i den vita baracken på skolgården som igår.

Tydligast är mitt minne av SFI-läraren Gunilla, hennes varma kram och hur hon genast satte igång att sjunga ”var är tummen” och bad mig göra samma rörelser.

Som barn var jag skonad från den stress som min mamma levde i varje gång utvisningsbeskeden damp ner, eller hur hon vände på varje krona för att klara månaden. Jag slapp också den krökta rygg hon fick när hon dammade och städade hos balettläraren som betalning för att jag en gång i veckan skulle få göra det jag älskade mest i hela världen: dansa. Visserligen fyllde jag i blanketterna som skulle till myndigheter eller advokat. Men mest ägnade jag tiden åt att leka med mina kompisar från världens alla hörn, cykla runt på min blå killcykel eller gå till simhallen på onsdagskvällarna när den var öppen för oss barn som bodde på flyktingförläggningen.

(…)

Det var också i Alvesta som jag och mamma till slut fick det numera så sällsynta och eftertraktade PUT – permanent uppehållstillstånd. I nästan två år hade vi levt i ovisshet och lättnaden över regeringens beslut att låta oss stanna i Sverige var stor (på den tiden signerades alla PUT av landets högsta ledning).

Äntligen kunde livet börja.

(…)

Min ståndpunkt har alltid varit att vi ska ta emot så många vi meningsfullt kan hjälpa. Hjälpa är nyckelordet.

Jag tycker vi ser med all tydlighet att vi misslyckats med det, och en stor anledning är att vi tagit emot enormt många fler än vi kan hjälpa.

Du DesK är ett föredöme som tagit in personer behövt hjälp i ditt eget hem, och hjälpt dessa människor in i det svenska samhället. Jag har mer respekt för det än jag kan förmedla i text.

Men det säger sig självt att du inte hade kunnat göra det med 100 stycken på en gång. Däremot tvivlar jag inte på att du skulle hjälpa 5 åt gången under så många år det krävs och du kan för att till slut ha hjälpt 100 personer.

På samma sätt blir det i stor skala för en stad, en region, ett land.

Så länge vi inte kan få dom som kommer hit i arbete, tillräckligt intresserade att bli en del av svenska samhället, lära sig språk, att så många unga ser som enda vägen till intäkter, respekt och någon form av mening att bli del av kriminella gäng, så ska vi inte ta emot fler.

Hjälpa är ledordet.

Att placera folk som flytt från krig, färdats riskfyllt över hav, tagit sig genom Europa, i tält på Järvafältet i februari är så långt från att hjälpa man kan komma. Då hade det varit bättre som Hans Rosling sa att kunna använda samma pengar att hjälpa 5-10x fler i grannländer. (Detta hände under Syrien-kriget)

Sedan måste vi också acceptera att per capita begår flyktingar fler brott. I synnerhet sexuella övergrepp. Det betyder inte att svenskar inte också begår sexuella övergrepp. Det betyder inte att alla invandrare gör det. Men det är otvetydigt så att per capita begår dom oftare denna typ av brott. I mitt tycke är det dessutom ett av de värsta brotten man kan begå.

Jag vägrar att ha mer empati för förövaren än för dom som drabbas av dessa brott.

Jag föraktar dom som kallade de som jobbar för att förhindra hedersvåld för islamofober och rasister.

Ja, vi ska hjälpa så många vi kan. Det är en självklarhet. Men vi har passerat gränsen för hur många vi faktiskt kan hjälpa många gånger om vid det här laget. Nu måste vi jobba i kapp innan vi tar på oss mer arbete.

Ökar invandringen ännu mer, och skapar fler problem, kommer fan så mycket värre partier än SD få allt fler röster i val. Låt oss undvika att skapa den situationen.

#6 Tack för komplimangen och det ligger lite i det som du säger, men vi måste alla förstå att den hets mot invandrare och då särskilt muslimer är fullkomligt absurd. Lika lite som att kristna är homogena och likatänkande, är muslimer det. T ex så bor jag i en liten by som är kommunens minsta kommundel, men här har vi tagit emot flest invandrare / flyktingar och det har fungerat jättebra. Vad beror det på? Jo, vi var ett gäng, som bestämde oss för att stötta och hjälpa flyktingarna, med den påföljd att dessa fick stöd och kände sig välkomna. Sedan är jag väl medveten om att inte alla kan göra som jag har gjort, jag råkade bara ha en tillräckligt stor bostad. Numera lever vi som en familj och alla har permanent uppehållstillstånd och fasta arbeten. Så vi delar på hushållets kostnader och hjälps åt med skötseln av hus och trädgård.
Jag fortsätter att hävda att Sverige behöver fler, inte färre invandrare för att vi ska kunna upprätthålla en god välfärd. Det som behövs är att fler som har bott länge i Sverige, som jag, och infödda svenskar bjuder in och engagerar sig för dem som kommer hit. Människofientlighet / främlingsfientlighet leder endast till fördärv. I Sverige finns det flest svenskfödda brottslingar, just därför att det finns flest svenskar i Sverige.
Sist men inte minst, jag och mina då minderåriga döttrar blev under ca 5 års tid misshandlade såväl psykiskt som fysiskt, av en helsvensk man, ger det mig rätten att hata svenska män?

#7: Det du säger är på sätt och vis samma som mitt huvudsakliga budskap. Att man fortfarande hjälper.

Det låter som din lilla kommun lyckats med det. Och eftersom ni är en liten kommun så gissar jag att det absoluta antalet är litet, även om det som del av era invånare blir hög procent?

Jag tror det gör enormt skillnad.

Och ja, jag är helt med dig om att det inte är en homogen grupp. Jag tycker det är viktigt att poängtera både för att inte smutskasta dom allra flesta, men också för att inte tysta ner problemen med den mindre gruppen.

Jag tror det hade blivit mindre ihopklumpande av hela gruppen muslimer, om man var ärlig med att mer fundamental islamism som en mindre grupp står för faktiskt är problematisk.

Jag kanske är naiv, men jag har ganska stor tilltro till vanligt folks sunda förnuft. När dom känner sig ljugna för och som att media gömmer sanningen, kommer det inte gynna synen på invandring. Det kommer förvärra situationen för invandrare.

Det finns många ställen i Europa där ”ursprungsbefolkningen” nu ör minoritet i sitt eget land. Att islam blivit största religionen. Om inte det är ett tecken på att det blivit lite väl många vet jag inte vad som skulle vara tillräckligt?

När européer gjorde samma sak med icke-europeiska länder kallade vi det för något som inte har en positiv klang idag.

Finns det någon mängd för dig som är för stor?

Skulle du tycka det vore ok med mycket skarpare granskning av vem som faktiskt behöver hjälp, och vem som till större del ”bara” flyttar?

Hade jag haft den här diskussionen för 20 år sedan hade jag argumenterat för öppna gränser.

Nu känner jag tyvärr att bevisen för att det inte funkar är för starka.

Men det glädjer mig att ni fått det att fungera både lokalt i ditt hem och i er kommun. Hatten av till er!